Nu är det 32 år sedan jag flydde från Malmö med min familj. Efter ett skakigt halvår i Ystad kom vi sommaren 1982 till en liten by utanför Tollarp. Min näst yngsta dotter hade fötts i Ystad och under de vackra fruktträden utanför det lilla torpet vi bodde i sov hon middag i vagnen. Jag satt antingen där i skuggan eller inne i växthuset på husets gavel och skrev eller läste. På den tiden frilansade jag för Kvällsposten och hade ett sommarvikariat som söndagsredaktör för Arbetets lokalredaktion i Ystad. Jag gav ut min bok Malmö Blues på Rallarros förlag och förberedde mig inför två viktiga utlandsresor, en av dem skulle gå till Libyen. Idag är det 31 år sedan dottern föddes, vi gratulerade henne igår tillsammans med hennes två fina barn. Idag är det alltså 31 hon fyller och det blir plötsligt inte längre abstrakt att tänka på flykten från Malmö och tiden som förflutit. Jag är tacksam att slippa Malmö - hela Malmö, med förortslägenheterna, centrum och mentaliteten hos stadens intellektuella - och tacksam att jag fick ett nytt liv i Kristianstadstrakten, i byarna runt Tollarp, i Önnestad och nu de senaste tio åren i Viby. Här kommer jag att stanna så länge det är möjligt. Här finns friden, fågelsången, ängarna, sjön och närheten till havet, men här finns också bussförbindelser med centrum, sjukhuset, tandläkaren och annat, här finns en möjlighet att gömma sig undan de allra värsta livsinslagen och här finns rum för litteratur och skrivande. På flykt från Malmö märker jag fortfarande hur svårt det är att närma sig födelse- och uppväxtstaden, jag märker det inte minst i hur sakta det går att skriva boken om barndomen och tonåren där nere. Helst håller jag mig borta från Malmö, det som en gång var en stad men numera mest är en åkomma och en diagnos på framtiden. Har man barnbarn oroar man sig för den diagnosen.
Bilden: Min näst yngsta dotter Lina som tonårsflicka i Lissabon 1997. Idag är hon lärare och tvåbarnsmor. Idag fyller hon 31 år. Foto: TN.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar