Alfred Döblins Berlin Alexanderplatz

Jag satt och bläddrade i mitt exemplar av Alfred Döblins (1878-1957) Berlin Alexanderplatz, och det första jag såg var att det är Sten Selander – som jag ju skrev om här i bloggen en gång för länge sedan – som skrivit bokens förord. Selander säger att den inte ”lämpar sig för högläsning runt aftonlampan” och att Döblin valt en obeskrivligt ruskig miljö för sin roman. Varför? Jo, säger Selander, ”orsaken är ett socialt patos av det slag som var så vanligt i 1920-talets tyska litteratur och som är rakt motsatt nazismens spartanska: staten är allt! - en sorts obestämt revolutionär anarkism, för vilken den naturliga människan även i sin värsta förnedring dock i grunden är god, medan samhället ter sig som ett meningslöst, omänskligt och omoraliskt maskineri.”


Döblins roman utkom 1929. Mitt exemplar som verkligen luktar gammalt antikvariat (eller källare, vilken som helst) utgavs av Bonniers 1934. Det finns något obehagligt bara att skriva årtalen. Vi vet alla vad som var på gång. Döblin förstod ju det. Romanen filmatiserades av Fassbinder och som tv-serie överträffar den ju allt man tidigare sett eller ens kan föreställa sig. Hur Fassbinder bar sig åt förstår jag inte, men det var som Frans Biberkopf steg ut ur boken och blev människa i hans bildkompositioner, hårt stiliserade, mer teater än film, men oförglömligt gjort.

Döblin var född i Stettin, av judiska föräldrar. Mellan 1900 och 1904 studerade han medicin i Berlin. Han umgicks flitigt med Kants, Schopenhauers och Nietzsches verk.

Sina första erkännanden som författare fick han genom den expressionistiska tidskriften Der Sturm (ej att förväxlas med nazisternas publikation Der Stürmer), där han publicerade olika litterära texter. På Romanisches Café i Berlin umgicks han med sådana som Georg Grosz, Franz Werfel och Joseph Roth. Tillsammans med vännen Brecht var han med i en diskussions- och studiegrupp på vänsterkanten. Mellan 1933 och 1945 levde Döblin utanför Tyskland, först i Frankrike och sedan i det Kalifornien som både Brecht och syskonen Mann redan valt, och han konverterade 1941 till katolicismen.

Nog är det en glädje att kunna bläddra i en svensk översättning av hans mest kända litterära verk, ett så gammalt exemplar att det bär med sig känslan av blytyperna som texten satts med, papperskvaliteter och kanske rentav dofter från den tid då Döblin själv levde och verkade. Märkligt är det, rentav.