Kristian Gidlund: I kroppen min. Resan mot livets slut och alltings början (Forum)

Pressfoto: Malin Sydne

Nej, det här är ingen recension i vanlig mening. Det vore groteskt att ens försöka. Hade jag recenserat boken som jag brukar recensera andra böcker skulle jag brista i respekt mot författaren som befinner sig på det sluttande planet mot döden. Hans cancer har, sedan den återvänt, blivit dödlig. Så av respekt för Kristian Gidlund skriver jag här ner lite tankar jag fick under läsningens gång.

"Allting har förändrats. Imorgon börjar min cellgiftbehandling. Och den här torsdagen åt jag mina pannkakor kalla."

På bokens första sida läser jag detta. Det är i mars 2011. Gidlund har fått sin cancerdiagnos, men han vet fortfarande inte vilken helvetisk strid han ska behöva utkämpa. På sidan 163 förklarar han sig botad:

"Nu kan livet fortsätta. Du klarade dig. Och du gjorde det bra" säger han till sig själv. När han säger det meddelar han också att han lägger ner bloggen, den fyller inte längre någon funktion. Han behöver inte ett blogg med namnet "I kroppen min". Istället säger han, som allra sista ord:

"Länge leve kroppen min."

Men boken är ju inte slut där. På sidan 165 börjar nämligen bok två. Första meningen i andra stycket på sidan 167 lyder:

"När jag vaknade på akutmottagningen för tre dagar sedan var det ur en vacker dröm. Denna dröm. På något märkligt sätt inom räckhåll, även om allt jag nyss skrev är långt borta. Under de senaste två veckorna har jag inte kunnat äta. Inte kunnat svälja ordentligt. Min kropp har hastigt blivit svag och jag har rört mig som om jag varit berusad. Någonting har varit fel. Nu har svaren kommit. Cancern är tillbaka."

Nu kan jag erkänna inför mig själv och andra att det fanns en mycket personlig anledning till varför jag ville läsa den här boken. Kristians berättelse påminner mig om mitt barnbarn Alfons öde. Han hade också friskförklarats från sin neuroblastom. När den kom tillbaka var den mycket aggressiv och slog till i hela kroppen. Han hade inte en chans att överleva och det gjorde han heller inte.

Det är alltid gripande att se att en dödssjuk människa kan sätta ord på den processen, att skriva inte bara sakligt i beskrivningarna av de konkreta etapperna, utan att också med en diktares lättflygande ord gestalta vad han är med om. Och Kristian Gidlunds bok är gripande. Jag blir mycket påverkad av att läsa den. Därför kan jag konstatera att han lyckats i sin ambition, han når verkligen rakt in i läsarens hjärtetrakt.

"Det är strövtåg som dessa som jag kommer att lämna. Det är från detta som jag dör. Och det sker i ett utdraget nu. Så lägg an stråkarna och se. Den här sången närmar sig sitt slut."

Så skriver han mot slutet av kapitlet Strövtåg i hembygden revisited. Inte är det svårt att förstå varför han gråter så mycket. Det märkvärdiga är att han orkar skriva det. Han gestaltar det som djupast sett är mänskligt och ger därmed en bild av vårt märkliga och obegripliga öde. Vår tid på jorden är kort.

"Äventyret väntar, om ni bara vill. Jag ska göra mitt bästa för att min död ska bli just ett sådant. En dag kommer jag att gå. Jag vet ännu inte när. Jag kan redan känna fukten."

Här skrev jag om läsningen av boken den 29 april.