Poesi och söndagar

Poesi och söndagar hör ihop på något konstigt sätt. Tar med mig tre samlingar ut i det gröna. Joakim Beckers häfte I mitt huvud: och andra dikter får mig redan på omslaget att studsa till. Vad gör kolonet där? Mannen med hund är en träskulptur gjord av Torbjörn Skabe och den utmärker sig särskilt med något fördolt och mystiskt, vilken dikterna inte kan sägas göra. Först läser jag förstrött och tänker att jag inte riktigt når in i vad som möjligen döljer sig i dem, men efterhand förstår jag att det inte finns något sådant att hitta.

När jag läser dikter som dessa:

"Åren de går.
Men det gör
inget.
Jag hinner
ifatt."

och

"Jag går
men jag vet
inte varför
Därför fortsätter
jag"

så ser jag mest av allt obegripligt ointressanta rader. Poesi blir det aldrig. Snarare just banaliteter förklädda till vardagliga aforismer. De får egentligen aldrig en personlig prägel.

Det är synd, för jag tycker att Magnus Grehn tidigare på sitt förlag givit ut intressanta saker, som John Bennett och Irving Stettner. Ska han ge ut svenskt i framtiden tycker jag att nivån måste höjas rejält. Det finns fina poeter i vårt land som saknar förläggare. Han borde ta sig an dem!

Med Serendips loggbok förflyttar jag mig till en exil-iransk krets. Azita Ghahreman föddes 1962 i Iran och har sedan 2006 bott i Sverige. Hon har utgivit en serie diktsamlingar i svensk översättning. Den här är översatt till svenska av Sohrab Rahimi och Kristian Carlsson. Detta är poesi som talar till mig, jag dras genast in i den vackra och smärtsamma känsla den förmedlar:

"Dina moln är fortfarande gömda.
Drömmarna går längs villovägen.
Men med denna klena himmel går det att
rita en åra i en droppe.
Vi står upp
och havet vaknar
i trädets blod."

Så heter det i dikten Ett vykort till våren. Som avslutande två rader i en kort, namnlös dikt heter det:

"Jag står ensam i förvillelsen
för att kunna vara din adress i flykten"

och med dem kan jag identifiera mig, alldeles oavsett adress och flyktorsak. Poeten blir här en förmedlare av både landsflyktens och den inre exilens tillstånd. Det är starkt och det bär hela vägen från poetens hand till läsarens hjärta.

Sohrab Rahimi som översatt Serendips loggbok finns här i ett eget större urval, översatt till svenska av honom själv och Kristian Carlsson. Urvalet heter Den ofrånkomliga resan och rymmer ett urval dikter skrivna mellan 1998 och 2012. Rahimi föddes 1962 i Iran och är bosatt i Sverige sedan 1986. Jag läser i dikten Den halvfärdiga boken några rader som genast placerar mig i diktarens geografiska och inre landskap:

"Poeten vill ta semester från marginalen
och resa till texten, till den oavslutade boken
Han vill att hans tystnad ska tolkas som fred
även om kriget har ätit upp hans rötter."

Och i Luften mellan mig och tomheten:

"Luften mellan mig och tomheten
en hand vilsen mellan raderna
en tid av gröna blad från alla år
ett vitt avstånd
en ljus och tydbar symbol
svart"

Det är komplikationen och osäkerheten som gör dessa dikter starka. Jag tvivlar inte en sekund på poetens skrivna väg genom livet.