Vägen till Brinnarå

Kjugekull. Foto: Astrid Nydahl

"Jag har under min 70-åriga levnad här på Jorden funnit föga sällskap som varit mig bevåget, men däremot ideliga motgångar, vilket betyder att jag haft ambitioner, eller snarare att dessa varit helt fel ute. Som om det kunde betraktas som en förmildrande omständighet! Ambitioner kan vara helt följdriktiga men också en sorts mutationer i människans skalle, något som såväl neandertalare som aboriginer framgångsrikt lyckats bemästra under ett förlopp av oräkneliga år. De har nöjt sig med den jungfruliga Jord senare inhabitanter tycks ha ett horn i sidan till."

Så skriver Hans Boij i sin nya bok Vägen till Brinnarå. Jag började läsa den i natt och fann genast den sortens korn som politikens värld är helt befriad ifrån. Som dessa två:

"Att slippa vara profet. Att gnistra av en äkthet ord inte förmår vederlägga."

och

"Pennalism. Pöbelns önskan att känna överhetens makt ändå ut i fingerspetsarna."

Varje gång jag konfronterats med ideologiskt motiverade människoklungor som vakar med taggarna utåt slår det mig att jag måste gå tillbaka till de tankar som har sin grund i ifrågasättandet och den kritiska blicken på själva livet. Det gäller i alla sammanhang. Men alldeles särskilt i de politiska.