David Goodhart och Hay-festivalen

Jag skrev i april om David Goodharts nya bok. Den sammanfattar efterkrigstidens invandring till Storbritannien och diskuterar sociala, kulturella och politiska konsekvenser på ett ovanligt begåvat och sakligt sätt. Goodhart är känd som vänsterliberal. Han är chef för vänster-tankesmedjan Demos. Han har tidigare inte haft ett ont ord att säga om den förda politiken. Men som jag skrev i min anmälan:

"Goodhart talar om olika former av multikultur-ideologier. En av dem kallar han för aggressiv. Den aggressiva formen av multikulturalism understödjer strävanden till avskiljande och separatism. Bland pakistanier och bangladeshier, och nu också somalier, kommer därför klantänkandet att dominera. Varför skulle man bli en del av det brittiska när man kan leva i ett parallellsamhälle, tala sitt gamla språk, kanske inte ens lära sig läsa och skriva, när man kan rösta på etniskt definierade politiska kandidater som tillhör rätt klan? Dessa problem skiljer sig radikalt från tidigare former, just för att de förankras i avsaknaden av social samhörighet och anpassning/ integration. Parallellsamhället fungerar, vilket vi vet också från svenska förhållanden, utmärkt i sig själv. Lever man i en förort, en stadsdel eller i en stad som helt domineras av den egna, invandrade gruppen, kommunicerar man på det språket och utifrån de egna, tidigt vedertagna normerna."

Det är förstås aspekter man helst inte bör tala om. Varken i Storbritannien eller i Sverige. Nu har Goodhart fått känna på en reaktion som han kanske inte hade anat, han stoppades från att delta i årets Hay Festival, den välkända litteraturfestivalen som hålls i walesiska Hay. Goodhart påpekar att han i femton år varit en lojal medarbetare på festivalen. Men Goodharts uppfattningar sådana de presenteras i hans bok The British Dream ville man inte tillåta. Han hade gått över gränsen. Själv skriver han så här om det inträffade:

"The debate about immigration and how we live together in a multiracial society has become more open and mature. But it remains a highly emotional, sometimes moralistic subject. Part of the purpose of my book is to try to reduce the level of indignation in the debate and increase rational analysis. Of course, everyone is an individual, and so ethnic background does not dictate someone’s life opportunity. Yet, it should be possible to discuss without inhibition the patterns of success and failure of different ethnic minorities, just as we do about social class, without being told this stigmatises people. But there are a few — let me call them the ‘righteous gate-keepers’ of national debate — who still want to divide the world between ‘good’ people, who agree with their enlightened views, and ‘bad’ people, who not only disagree with their views on issues like the economic impact of large-scale immigration, but who they evidently consider morally inferior. Most of these gatekeepers, in my experience, are white people — often academics. Like Peter Florence, they often claim to stand for pluralism, though this rarely extends to hearing out contrasting opinions. But there is also the question, raised by Peter, of the claim to knowledge through the experience of belonging to a minority group."

Det skrämmande är att man överallt och alltid finner dessa grindvakter. Istället för att argumentera för sina egna ståndpunkter väljer de hellre att tiga om saken. Goodhart är en synnerligen väletablerad intellektuell. Han är respekterad och hans bok har fått många seriösa recensioner. Men på denna festival skulle det inte sägas något positivt om den. Det skulle inte sägas något alls.