Om ett kvartal med Dispatch International. Repris med inledande kommentar.

Foto: T.N.

Den 22 maj skrev jag här i bloggen nedanstående text. De reaktioner jag fick på texten gör att jag gärna publicerar den igen. För första gången fick jag en tydlig illustration av att också kretsar i den anti-islamistiska miljön agerar som sekter. Fri diskussion bannlyses och monolitisk enhet utåt påbjuds. Man får och bör förstås inte kritisera "ledarna". Då sätts man i karantän eller skickas ut i kylan. Från tidningens redaktör Ingrid Carlqvist fick jag en reaktion som innehöll orden "jag förlåter dig aldrig" och det tedde sig som en kombination av pubertal självgodhet och totalitära anspråk på enighet. Det hon aldrig skulle förlåta mig var att jag publicerade nedanstående artikel. En man som Lars Hedegaard säger man förstås inte heller emot. Hans ord är för många en lag. Det är lite pinsamt att se eftersom han gärna vill framstå som yttrande- och tryckfrihetens främste talesman. I konfliktsituationer kan sådana människor som Ingrid C. och Lars H. plötsligt stå alldeles nakna i sin falska omsorg om dessa friheter. Det var förstås ett misstag att alls börja skriva i Dispatch. Jag hade kunnat fortsätta hålla den relativt låga profil jag haft och har i min blogg och i mitt författarskap. Men man ska inte "ångra" utan istället dra lärdom inför framtiden. Jag skrev där ingen anpassligt utan i nio fall av tio just de texter jag skulle ha skrivit ändå. Här följer nu texten från den 22 maj:

***

Från och med veckans nummer avslutar jag mitt skrivande i Dispatch International (DI). Det blev min kortaste medverkan i en tidning sedan jag i mitten på 1970-talet började mitt frilansande. Jag började skriva i Dispatch under pseudonym av det enkla skälet att jag inte ville utsätta mig för risken att få besök av de goda och toleranta som gärna bankar in sitt budskap i människor med sten och batong. Men jag ångrade mig snabbt och sedan dess har jag varje vecka skrivit under eget namn. Det var det enda rimliga. Om man gömmer sig därför att man hyser uppfattningar som inte resten av landet tål så ska man tiga. Jag valde och väljer alltjämt att tala och skriva i eget namn.

Varför slutar jag då skriva i DI? Jag slutar av flera olika skäl. Det har under den senaste månaden slagit mig att det blir extremt ensidigt att packa upp en tidning som varje vecka bjuder mig en braskande rubrik om islam på första sidan. De senaste två veckorna har dessutom denna ensidighet varit förkrossande. Jag riktade tidigt kritik mot redaktionen för att de lät Avpixlat publicera tidningens material. Avpixlat är den sista plats jag vill förknippas med och betraktade därför detta samarbete som felaktigt. Men det som fick mig att fatta beslutet var det faktum att redaktörerna Lars Hedegaard och Ingrid Carlqvist ställt upp i en intervju av längre sort i den Chicagobaserade nazistiska radiokanalen Republic Broadcasting Network, med programledaren Deanna Spingola som tidigare gjort beundrande program om Hitler och Tredje riket, och som har nära band med det amerikanska nazistpartiet American Freedom Party.

Jag ska inte exemplifiera. Den som är intresserad hittar naturligtvis dit på nätet. Det finns inte en enda länk i denna bloggpost, av det enkla skälet att jag inte länkar till nationalsocialistiska eller fascistiska sidor på nätet. Men som upplysning kan jag nämna att också svenska nationalsocialister har skrivit beundrande om detta amerikanska parti.

Vad skrev jag i DI? Det var ganska harmlöst material jag publicerade. Det mesta handlade om litteratur. En serie behandlade JMG Le Clézios författarskap. En helsida handlade om Etty Hillesum och Zenta Maurina. Jag skrev också om några färska debattböcker, bland andra Maria Svelands Hatet. Jag recenserade Artur Szulc fina bok om det judiska gettoupproret i Warszawa. En artikelserie som gick under pseudonymen Nils Andersson handlade om Sveriges historia från 1945 och framåt.

Men jag tog mig också an några böcker som redaktionen sände mig: Paul Gottfrieds War and Democracy, Lyle H. Rossiter, Jr. The Liberal Mind. The Psychological Causes of Political Madness och David Hamiltons Culture Wars (och jag tänkte när jag läste dem att de knappast var så intressanta att de förtjänade den uppmärksamhet de fick, men det var redaktionens val). I den engelskspråkiga litteraturen valde jag bland annat själv att skriva om en ny debattbok om vänstern och invandringen till Storbritannien av David Goodhart, The British Dream. Successes and failures of post-war immigration. Det boken betraktar jag dock som extremt viktig.

Jag granskade den grekiska, nationalsocialistiska rörelsen Gyllene Gryning. Jag skrev kritiskt om Henrik Arnstads nya bok om fascismen.Och viktigast av allt: en större artikel där jag försökte reda ut begreppen fascism och rasism, därför att jag är trött på hur de slentrianmässigt används som skällsord.

Samtliga dessa texter kan ni hitta i min blogg.

Ämnena har alltså varit många. Jag har inte skrivit för att bekräfta någonting, utan för att fortsätta på den inslagna väg som mina läsare dagligen kan följa på min blogg (eller i mina böcker). Behov av bekräftelse finns inte. Däremot finns det behov av röster som säger emot, människor som vägrar stämma in i kören. Dit vill jag gärna räkna mitt eget skrivande.

Det finns ingenting i mitt liv som kräver av mig att jag ingår i en kör. Varken den statsunderstödda korrekthetens kör eller den anti-jihadistiska kören. Jag läser, tänker och skriver efter eget huvud. Det vill jag gärna fortsätta med. När frälsargestalten i Life of Brian säger till folkmassan att de måste tänka självständigt ropar den i kör: ”Yes, we are all individuals” och då skrattar vi. Egentligen borde vi gråta, för det är en extremt tydlig bild av vad bristen på kritiskt sinnelag leder till.

Jag säger gärna positiva saker också. DI har som första tryckta tidning på svenska publicerat en rad intressanta artiklar om islamismen och den multikulturella mytens förlamande effekt på europeiska nationer. Jag har känt att det varit högt i tak. Till exempel kunde jag publicera en stor text om republiken Kosovas väg till frihet, utifrån en bok av James Pettiffer, världens främste kännare av albanska förhållande, trots att den anti-jihadistiska rörelsen globalt sett är positiv till den serbiska nationalismen (därför att den är ortodoxt kristen) och negativ till den albanska (eftersom den i huvudsak är muslimskt förankrad). Inte minst viktigt att påpeka: tidningens arvoden låg några hundralappar över vad normalsvenskt kultursidesarvode är sedan många år tillbaka.

Jag avslutar mitt skrivande i Dispatch. Tro bara inte att de innebär att jag avslutar mitt skrivande i de ämnen jag där berört. Rakt tvärtom.