Året har 16 måneder

 När den danske poeten Henrik Nordbrandt utkommer med en ny bok, poesi eller prosa, är den alltid lika välkommen. Jag håller honom för att vara en av samtidens verkligt stora. Poet är han i första hand. Men hans prosaböcker är också synnerligen läsvärda. Det kan jag dessvärre inte säga om den intervjubok som nu utkommit: Jens Winthers Året har 16 månader, som består av samtal med Nordbrandt. Boken är illustrerad med svartvita fotografier av den danske fotografen Krass Clement. Det är symptomatiskt för boken att det som blir riktigt läsvärt är de Nordbrandt-dikter som ligger mellan intervjuavdelningarna. Men dem har jag ju redan läst. I Nordbrandts diktsamlingar. 

Jag blev så besviken på den här boken, därför att den mycket snart blir förstrött pratande över en kopp kaffe, och sällan kommer in på intressanta aspekter på Nordbrandts liv och verk. Jag citerar därför ur en dansk recension som jag just fått: 

"Nordbrandt skælder danskerne ud for at være dumme. I passager af bogen er han selv så pæredansk, at det gør ondt. Krig kan ifølge Nordbrandt afskaffes, hvis man tvinger soldaterne til at spise de mennesker, som de slår ihjel. Om rim siger han: " Der er noget fascistisk ved rim. De går i takt ligesom soldater." Sådanne tåbeligheder må man holde ud, hvis man skal følge Nordbrandt gennem året. Så er der mere bid i hans udfald mod forholdet mellem kirken og krigen."

Och ett litet avsnitt till:

"Henrik Nordbrandt er digter. I mine øjne er han en af de bedste danske digtere. Det er derfor også en noget forstemmende oplevelse at se ham på slap line i Jens Winthers interviewbog. Indebrændtheden, melankolien, længslen, kærligheden, idiosynkrasierne - alt det, der virker som en stærk energi i de stramt komponerede og billedrige digte, bliver her til snak. Og det er næsten ikke til at holde ud hen over 262 sider, hvor gentagelserne også ind-finder sig. At være en stor digter er ikke ensbetydende med, at man er en stor ræsonnør."

Ur Lars Handestens recension idag (Kristeligt Dagblad)