Det genomtänkta och planerade

I den här magiska Lissabon-miljön lärde jag mig att dricka vin till maten varje dag. Det var ett sätt att leva som tilltalade mig mycket. Det är nästan 30 år sedan det började. Jag ångrar ingenting men är mycket medveten om vilka konsekvenserna blev. Bilden är tagen av en av denna bloggs läsare, Lennart R.

För andra gången på kanske fem-sex år har jag beslutat mig för att leva utan alkohol. Förra försöket höll i nio månader. Jag kunde till och med delta i bokfestivalen i finska Ekenäs 2009, ja rentav sitta en helkväll på deras kvällsfest, utan att så mycket som ta i vinflaskorna. Och ni ska veta att jag fick ständiga förslag om rött och vitt. Jag drack vatten. Jag hade det bra. Och jag lärde känna människor som jag än idag har kontakt med, ja som jag betraktar som vänner.

Men så hände något som fick mig att dricka ett glas vin och så var det klippt igen. Dag ut och dag in med mycket korta mellanperioder har jag druckit alkohol om kvällarna. För det mesta har jag nöjt mig med ett mindre alkoholintag, men som alkoholen har en inbyggd stegringsmekanism har det blivit mer och mer.

Nu satt jag torsdag kväll och planerade de återstående kvällarna 2012. Två av dessa kvällar dricker jag vin till middagarna. Två av dem endast öl. Den verkliga festmiddagen blir förstås på nyårsafton då vi dricker ett iskallt Vinho Verde, favoriten Casal Garcia, till maten och något annat bubblande till tolvslaget. Den femte kvällen heter 1 januari 2013 och den skriver jag in i den nya bordskalendern med tre versaler: V I T !

Om jag klarar det nio månader igen blir jag förstås glad. Mina kroniska sjukdomar skulle möjligen också bli mindre plågsamma. Jag äter ju sedan nio månader cellgifter mot psoriasisartriten och jag äter antidepressiv medicin sedan 25 år. Det är också så att diabetesen blir värre när alkoholen driver blodsockervärdena uppåt.

Jag vill gärna understryka att jag inte hade kunnat genomföra arbetet med Black Country-boken om jag varit vit. De elva dagarna i landskapet krävde sina dagliga pub-sittningar. För mig är det en självklarhet när jag befinner mig där. Hur skulle jag annars kunna dela vardag och föra samtal med dessa engelsmän? Det hade jag inte kunnat, eftersom jag normalt hellre håller mig undan människor. Men jag tog mig igenom processen och jag är nöjd med resultatet.

Nå, detta är inte en sjukjournal. Detta är en blogg. Men jag tänker så här: det man tänkt igenom och planerat har större möjlighet att lyckas, än det som bara är stundens ingivelse. Har man dessutom skrivit ner tankarna, så ökar möjligheten. I samma ögonblick man skriver ner dem, har man förbundit sig till något viktigt. Det är något helt annat än att bara tyst för sig själv en tidig morgon, före soluppgången, ha prövat tanken. Och så har jag ju en ny bok att skriva under 2013. Minst en. Kanske fler, eftersom jag också sitter på två nästan färdiga manus. Vi får se vad året ger, mitt sextioförsta på jorden.