Det började så vackert - och vintersnön fyllde vägarna efter dansen

Foto: Astrid Nydahl

Kristianstad Arena ikväll. Mitt första besök nånsin i detta groteska skrytbygge som redan går med stor förlust.

Kristianstadsflickorna (som jag inte visste något om, jag har ju vuxit upp med legendariska Malmöflickorna) bjöd på Lucia- och Julfest. På väg in i lokalen kunde man ta med sig program och clementin. Det gjorde jag. Och humöret var gott.

Det började så vackert med dubbla Luciatåg som kom in från två håll, sammanlagt ett fyrtiotal tärnor. Traditionell sång, levande ljus som fladdrade i den släckta lokalen. Fullsatt, förväntansfullt. Föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar. Mitt barnbarn Ella var med i den femte programpunkten, som innehöll dans till traditionella sånger. Jag gladdes att se henne, lycklig och huvudet längre än de flesta av generationskamraterna. Ljusfest är alltid ljusfest. Men nog vill jag ifrågasätta att arrangörerna tyckte att det var nödvändigt med dunkande rockmusik på högsta volym så snart dansarna kommit in i puberteten. Det liknade ett antagningsprogram till nästa säsong av Fame - vackert klädda var de, flickorna, och de dansade säkert bra också, men allt jag hörde var basen som åt sig in i magen och hjärnan, fram till den punkt där ångesten utlöstes.

Vi reste oss, tackade för oss, bad om ursäkt för tidigt uppbrott och försvann ut genom dörren.

Genom snöröken vandrade vi sedan till stans enda engelska pub, Bishops Arms, bredvid Trefaldighetskyrkan. Lokalen fylldes på efterhand som tågen på andra sidan gatan ställde in sina avgångar. Också på puben blev det traditionsrikt med fish´n´ships och den alltid så goda ölen London Pride. Missade avsiktligt en buss hem och fick sitta en hel timme till i deras vackra bibliotek, i läderfåtöljerna med Irish Coffee.

Resan hem slingrig och slirig, snöröken fyllde vägarna med drivor. Busschauffören parerade skickligt. Bara vid ett par tillfällen fick han gå ner i hastighet för att möta nästa tillfälle som fygen (fyken? fåken?) ställde till det. Det var så länge sedan sist att jag inte ens minns begreppet vi använder i Skåne. Men blåste till drivor gjorde den.

Hemma. Stillhet. Samtal i telefon med femåriga Ella som var så nöjd med dagens dans. Men mest av allt med klänningen hon fått efteråt, rosa precis som hon önskat sig.