Nå, Mina priser alltså. Thomas Bernhard fick naturligtvis en rad priser och utmärkelser i sitt liv. Han börjar med att berätta om de tidigaste, bl.a. de priser han fick för sina allra första romaner. Även om själva ceremonierna är skildrade med sedvanlig skärpa och humor, är det ändå berättelserna runt dem som är vassast.
Som vanligt ironiserar Bernhard över sig själv när det gäller viljan att ta emot stipendiepengar, han frågar inte om det är moraliskt hedervärt utan nöjer sig med att konstatera att han själv också "är ett svin" som saknar karaktär! Dessutom redogör han för sin självklara syn på prissummorna: de är löjeväckande små med tanke på hur rika utdelarna är!
Så gisslar han i sedvanlig ordning den ekonomiska och politiska makten, som så gärna koketterar med sin filantropiska generositet.
Men alla priser han tagit emot har inte inneburit friktionsfria ceremonier, långt därifrån. En gång lyckas han i sitt tacktal, ödmjukt och försiktigt enligt honom själv, få hedersgästen politikern att lämna rummet i protest. Inte nog med det, händelsen får också kommande prisutdelning att ställas in. Det gör inte Bernhard så mycket, pengarna är redan insatta på hans konto.
Det i särklass mest underhållande kapitlet är det där han redovisar ett bilköp för prispengarna. Han, som direkt tagit lastbilskort för att kunna arbeta som chaufför, köper kontant en fin Triumph Herald i Hamburg, en sportig lyxbil som kommer att erbjuda honom stor njutning, men också en förödande olycka i Jugoslavien.
2 kommentarer:
Ja, haha, jag börjar nästan att skratta bara av minnet av den läsningen om ett bilköp.
TJ
Hej, jag råkade träffa översättaren Jan-Erik i fredags i Skövde (han är f.d. lärare, vi träffas 1 gång / år på workshop). Jag tyckte också om boken, som alltid med Bernhard, en författare som jag annars läser i mindre doser - när jag läst Utplåning var jag nog deppig i veckor efteråt ...
Skicka en kommentar