 |
| Nej, det är inte Kina, det är Olseröd. Foto: TN |
Varför innebar inte den så kallade "avkoloniseringen" att Afrika ställde sig på egna ben och utvecklade sina nationer själva?
Varför kunde den gigantiska imperiebyggande kinesiska nationen ta över det som varit europeiska kolonier så smärtfritt?
Varför är den kinesiska kolonialismen i Afrika helt oemotsagd? Är anti-kolonialism enbart riktad mot västerländsk utplundring?
I know what I know... så sjunger Paul Simon på sin sydafrikanska skiva Graceland.
2 kommentarer:
En tanke slår mig! Tänker på "The tyranny of guilt", av den franska filosofen Pascal Bruckner. Där han har ett uppgör med det intellektuella och politiska europa. Där han visar till att den västerlänska civilisationen, kanske är den enda, som har; just det!Ransakat och haft ett djupare uppgör med sitt tidigare förflutna.
Ett europa, som definierat, förklarat och bett om förlåtelse (med rätta), för de onde sidorna av sin egen historia. Genom både historie forskning och politisk handling. Kanske kan detta vara en av grunderna, till att man kan föranleda till att tro, att kolonialism och imperialism, är "storheter" som bara hör europa till.Sedan hjälper det lite med en lite färgblind vänster.
Några korta försök till svar på tre frågor som Thomas ställt sig:
Varför innebar inte den så kallade "avkoloniseringen" att Afrika ställde sig på egna ben och utvecklade sina nationer själva?
- När “avkoloniseringen” gjordes var länderna ifråga inga nationer, utan just kolonier;
- Koloniernas geografiska gränser var inte dragna med hänsyn till folks språk eller kultur, utan istället efter kolonisatörernas maktsituation efter andra världskriget. Uppgiften vid oberoendet var sålunda att bygga en nationalstat baserad på ofta dussintals - eller fler - språk och kulturer;
- För de länder som hade koloniserat Afrika var inte koloniernas självständighet lika med frihet. General de Gaulle, t.ex. var helt klar på den punkten vad gällde Algeriet.
- När övergången till självständighet genomfördes såg kolonialisterna till att de som fick makten var säkra allierade för fortsatt ”samarbete”, dvs tillgång till råvaror, billig arbetskraft och marknader.
- De nya makthavarna förblev starkt knutna till ”metropolen”. Kenyanska parlamentsledamöter köper sina kritrandiga i London och Senegals överklassdamer sina underkläder i Paris.
- Dessa nya ledare tog i de flesta fall inte itu med att försöka bygga en nationalstat, dels därför att uppgiften var alltför svår, dels därför att den egna hembyn och den egna etniska gruppen är viktigare än landet.
Varför kunde den gigantiska imperiebyggande kinesiska nationen ta över det som varit europeiska kolonier så smärtfritt?
- Kina har inte tagit över några länder i Afrika. Kinesiska företag investerar i Afrika, i likhet med västerländska företag och numera också länder från Mellersta Östern samt Indien (jfr. t.ex markinvesteringarna i Etiopien). Kinesiska företag och banker har mycket mer likvida medel än genomsnittet av västerländska företag och kan därför konkurrera bättre om tillgångar.
Varför är den kinesiska kolonialismen i Afrika helt oemotsagd? Är anti-kolonialism enbart riktad mot västerländsk utplundring?
- Kina är ingen kolonialkmakt (bortsett från Tibet). I en koloni har kolonisatören ledningen administrativt och militärt. Kina har inte ingripit i något lands administration, har inga militärbaser. Företagen använder dock säkerligen mutor i likhet med västerländska företag, vilket försvagar landets administration.
- Kinesiska företags närvaror i Afrika är inte helt oemotsagd. I flera länder har starka spänningar uppstått mellan landets invånare och de kinesiska arbetarna.
- Afrikanska ledare uppskattar kinesiska investeringar eftersom Kina inte lägger sig i frågor som demokrati och mänskliga rättigheter.
Jan Valdelin.
Skicka en kommentar