England, klass- eller kastsamhälle

Dudley, Black Country. Foto: A. Nydahl

Den 22 april 2012 skrev Dalrymple en intressant text i Wall Street Journal om ”det motbjudande förråandet av England”. Återigen får vi bekanta oss med en vardaglig busstur i landet:

“För några dagar sedan, vid en fullproppad busshållplats i Nottingham började en fet yngling i trettonårsåldern att kasta mat på en kompis. En del av det var nära att träffa mig och landade på marken precis bredvid och förvandlades till sörja. ’Förlåt mig’ sa jag till ynglingen, ’kan du plocka upp det där?’ ’ Shut the fuck up!’ morrade han ilsket, med en verkligt hatisk grimas i ansiktet.”

Det är just denna attityd som skrämmer mig så i den engelska vardagen. När jag följde de upplopp som skakade landet 2011 tänkte jag på hur lite det behövs för att man själv ska bli ett offer för massans eller rentav pöbelns ohejdbara vrede. Det behöver inte finnas en verklig konflikt när den 13-årige grabbens fräckhet övergår i fysiskt våld. Det räcker med ett förfluget ord eller en feltolkad blick, det räcker med universalursäkten som säger att förövaren ”blivit kränkt” vilken antas både förklara och ursäkta hans beteende.

Dalrymple fortsätter sin berättelse:

”Varje fredag- och lördagkväll kommer polisens kravallbilar till min annars så charmerande lilla landsortstad i Shropshire där, om det nu inte vore för massberusningen som unga människor ägnar sig åt, annars ingen polis hade behövts. För en kort tid sedan kom jag hem alldeles före midnatt, och hittade några hundra meter från min egen dörr en polis som stod bekymrat lutad över en kollapsad, billigt halvklädd kvinna som låg hopsjunken i en hög, medvetslös i sina egna spyor.”

Dalrymple försöker förstå hur det kunnat gå så här illa (och på ett sätt som varje människa i Europa förstås känner igen, från minsta lilla samhälle till de riktigt stora städerna):

”Vad är det som orsakat detta hövlighetens sammanbrott i Storbritannien, som vi ju fortfarande minns som ett hövligt land? Som jag ser det, handlar det om en degraderad version av egalitarismen, som är mångkulturalismens allierade. Också medelklassmänniskor uppför sig nu i allt större utsträckning ohyfsat och på ett brutalt sätt här i landet därför att de tror att de genom att göra så uttrycker sin solidaritet med de sämre ställda i samhället. Härmningen tänker de, är den högsta formen av sympati. Det är förstås en outtalad förolämpning mot många av de fattiga, ty fattigdom och avsaknaden av hyfs är på intet sätt detsamma. Multikulturalismen är skadlig därför att den förnekar att när det handlar om kultur, så finns det en bättre och en sämre, en högre och en lägre - utan bara skillnader. Världens kultur används här i sin antropologiska betydelse, och det innebär att uppförandet i sin helhet inte är biologiskt. Ändå är varje uppförande – som att ligga hopsjunken i en pöl av spyor – en del av en kultur, och eftersom alla kulturer ex hypothesi är lika mycket värda, så har ingen någon rätt att kritisera, än mindre förbjuda, något uppförande. Och om jag måste acceptera din kultur, så måste du acceptera min. Och om du inte gillar det, synd för dig. Tyvärr är det så att den lägsta formen av kultur är den som är enklast att nå, ex hypothesi igen, och då finns det heller inte anledning att försöka nå en högre. Bristen på hyfs i Storbritannien har en militant, ideologisk udd. De ohyfsade britterna är inte ociviliserade av försumlighet, de hatar och förkastar civilisation aktivt.”

När Lars Hedegaard den 22 maj 2012 för nättidningen Sappho intervjuade Theodore Dalrymple framkom det en del viktiga synpunkter som kanske inte framförs så ofta. Han uttrycker förstås sin mycket pessimistiska syn på Storbritanniens utveckling. Han menar inte bara att landet är sjukt i största allmänhet utan också konkret därför att så många av landets medborgare går på sjukpenning. Dalrymple understryker att miljoner unga står utanför arbetsmarknaden, samtidigt som man importerar arbetskraft. Mer än tre miljoner engelsmän är "on the sick", trots att de inte har några hälsoproblem. Hur är det möjligt? Dalrymple säger att det beror på att läkarna hotas och överfalls rent fysiskt om de inte skriver ut sjukintyg. Om man utsätts för det så ger man som läkare upp sin yrkesetik och skriver ut intyg på löpande band. Idag har England fler invalider än omedelbart efter första världskriget.

Dalrymple säger att den nationen, och särskilt den engelska arbetarklassen, upplöses av normlöshet, dåliga och självdestruktiva vanor, moraliskt förfall, grymhet, okunskap och ren dumhet. Men det började inte underifrån! Förruttnelsen började i toppen, hos eliten, från vilken den infekterat resten av samhället.

I intervjun säger Dalrymple att det inte finns något europeiskt land där befolkningen uppför sig sämre än i England. Det uttalandet har jag funderat mycket på. Min erfarenhet säger mig, att det man möter av antisocialt uppförande i Black Country är tämligen likt, eller rentav identiskt, med det jag möter i Skåne. Dessutom finns det i alla vardagliga situationer jag befunnit mig i en överväldigande majoritet av engelsmän som uppför sig långt över förväntan. Artighet, vänlighet och hjälpsamhet möter jag överallt. Också många av de asiatiska invandrare man kommer i kontakt med – oftast i små butiker eller tidningskiosker – har tagit till sig detta beteende. Det kan gälla allt från att oombedda börja ge råd om vad man som besökare bör se i Birmingham, eller att hjälpa mig med en tung resväska, utan att jag andats en stavelse av ett sådant behov. Jag tvivlar förstås inte på att Dalrymples erfarenhet är så mycket större och djupare. Men bilden är inte entydig.

Väldigt intressant blir det när han berättar om sin far, född 1909 i ett arbetarklasskvarter, men som ändå fick en bra skolundervisning. Bor man däremot i ett fattigt område idag, säger Dalrymple, så lär man sig i princip ingenting, så om man inte blir fotbollsspelare, förblir man hängande på samhällets botten. Det är den situationen som dagens vita brittiska arbetarklass har att finna sig i. Han säger också, att England vid tiden för hans fars skolgång var ett klassamhälle och att det kanske bara var fem procent av eleverna som hade fullt utbyte av skolgången, men de blev å andra sidan ledare och förbilder för andra, och det bevisade att social mobilitet var en verklig möjlighet. Den tiden är förbi.

Lars Hedegaard hänvisar till en artikel som Dalrymple publicerat i New English Review, där han hävdar att England idag leds av en ny nomenklatura, vilken bäst kan beskrivas som en kast, och att landet gått från att vara ett klass- till att bli ett kastsamhälle. Dalrymple förklarar vad han menar, nämligen att ett klassamhälle har kvar möjligheten till social mobilitet. Ett kastsamhälle ger inte den möjligheten. Om man lever på samhällets botten så får man stanna där, man hyser inte minsta hopp, och då uppför man sig därefter. Och det är mycket möjligt att eliten föredrar ett samhälle där social mobilitet är utesluten.

Denna text är ett kort utdrag ur min nya bok Black Country. Är du intresserad av boken kan du klicka på omslaget som ligger i bloggens högerspalt. Du kommer då till en informationssida.