Det är inte lätt att försöka koppla av när man vet att ett barnbarn lider. Eller när man vet att hans mamma lider. Så det blev ut i havsbandet med termosen. Helt stilla Östersjökust, blå himmel, ensamhet. Jag förundras varje gång. Tänk om man hade haft möjlighet att befinna sig där alltid, året runt. Jag blir alldeles lugn när jag tar de första stegen. Jag sitter i en upphävd tid och andas lugnt. Och när kaffet är urdrucket reser jag mig igen. Och medan jag vandrade där
tänkte jag på de i familjen som lider just i detta ögonblick.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar