Ny portugisisk poesi i en antologi med Vintergatan på omslaget – kan en bok vara mer välkommen nu i november, när det täta mörkret lägger sig tidigt också här nere i Skåne? Jag har förstås följt Marianne Sandels länge, ja alltsedan hon utgav den klassiska antologin Smaken av oceanerna som kom 1983. Hennes eget förlag, Almaviva, har med den nya boken utgivit elva titlar från den portugisisk-språkiga världen, med prosa och poesi från miljöer och människor i bland annat Portugal, Brasilien, Angola, Moçambique, och så förstås hennes egen ”Känn bara inte, vackre vän, någon rädsla …" Kvinnans röst i lyriken på de romanska språken, 1100–1350. På förlagets hemsida presenteras den unika boken så här:
”Under medeltiden skapades lyrik som blev starkt inspirerande för århundraden framåt. Trubadurer och andra diktare var verksamma i länder som motsvarar de nutida Frankrike, Italien, Portugal och Spanien. Bland de mest begåvade återfinns en rad kvinnor som framträdde i jagform. Emellertid simulerade männen gärna en ”kvinnlig röst” – ofta med stor skicklighet. Dessutom har många anonyma dikter bevarats där en kvinna talar i jagform – men det är omöjligt att avgöra om författaren var man eller kvinna. Boken har ett rikligt urval texter i översättning från occitanska (provensalska), franska, italienska och galicisk-portugisiska. Läsaren kan följa den mångfacetterade och ambivalenta gestaltningen av kvinnans röst. De ca 20 illustrationerna har nära anknytning till kulturlivet 1100–1350. Omslagsbilden återger en vinjett ur den berömda samlingen av trubadurlyrik Cancioneiro da Ajuda.”Den nya boken bjuder på tre mycket fina poeter. En av dem, Vasco Graça Moura, är jag väl bekant med och har rentav publicerat i svensk översättning. Jag utgav hans roman En mörk tid i Lissabon. Gåtan Zulmira i svensk översättning av Örjan Sjögren 2007. Men det är som poet han är allra bäst, vilket så tydligt framgår av hans dikter i denna nya antologi:
i morse i foz, där jag är född, slog det blygrå havet/ rytande mot piren, angrep rasande gilreuklippan/ och var en skummande vulkan som fläktes upp mot skären
heter det i dikten det säkra stället.
 |
| Moura, Júdice och Amaral. Bilder från förlaget Almaviva. |
Allt det bästa som finns i en byrålåda:/näsduk, papper,/ en kvist lavendel/ i fritt fall/ Avgrunder av drömmande/ eller av lakan,/ studier i kärlek,/ ibland,/ tidningsurklipp/ Det väldiga stormötet/ i en byrålåda:/ en frånvarande talare,/ en knappnål som hetsar upp/ folkmassor/ En väldig triumf/ av kaos och färg/ sammanhållet inom lådans trä/ (med glöd)
Trots de båda poeternas fina bidrag, håller jag ändå tredjepersonen, Nuno Júdice, för att vara den intressantaste. Han är professor vid Universidade Nova i Lissabon och har ägnat sig åt bland annat trubadurkonungen Dom Dinis (1261-1325). Hans starka förankring i de lissabonska miljöerna och stämningarna försätter mig genast i ett poetisk tillstånd och jag längtar så starkt tillbaka till allt det jag sett och erfarit där, i den vita staden vid floden Tejo:
Du går in på caféet och sätter dig vid bordet/ som ännu inte torkats av, det är som om du/ inte hade något val. Du flyttar bort askfatet, muggen/ som ännu är ljum, brännvinsglaset som tömts/ till sista droppen, och kastar håret bakåt/ så att eventuella skuggor skingras
Så heter det i dikten I Lissabon, den som slutar så här:
Utan att veta/ varför, bevarade jag bilden av dig och har den/ i denna dikt som vet ditt namn utan att röja det,/ som om du hade bett den att hålla det hemligt.
Det är en fantastisk antologi som rymmer dessa tre stora poeter. Jag kan förstås inte göra den minsta rättvisa med korta citat, utan bara rekommendera den för omgående läsning.
(Bokens omslag visar galaxen Vintergatan fotograferad i Tänndalen, Härjedalen, januari 2012 av Per Magnus Hedén.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar