fredag 9 november 2012

Hunter Davies: John Lennons brev (Norstedts, översättning av David Nessle)

Varför går människor på auktion för att bjuda på underkläder burna av popkulturens idoler? Det enkla svaret finns i ordet idol:

”Avgud; avgudad person; ideal”
heter det i Svenska Akademiens ordlista, och hos Dictionary.com heter det: ”any person or thing regarded with blind admiration, adoration, or devotion”.

När det alltså ges ut böcker om avlidna idolers privatliv brukar de gå åt som smör i solen. Denna nya jättebok om och med John Lennons brev kommer säkert också att göra det.

John Lennon var en av de få personer som jag själv i mycket unga år kom att betrakta som en idol. Därför tyckte jag att Hunter Davies bok var av intresse. Davies är ju rätt man för jobbet, inte minst för att han skrivit den auktoriserade biografin om The Beatles, men också för att han hade en personlig relation till Lennon då det begav sig, och för att Lennons änka Yoko Ono bidragit till projektet, med såväl välsignelse som  konkreta exempel.  Men låt det vara sagt direkt: så mycket brev finns det inte i boken. De som finns är lysande exempel på Lennons humor och litterära språk. Men det mesta i boken utgörs av små lappar med några få ord på, eller vykort som han var noga med att skicka hem till familj och vänner varje gång han var ute på turné.

Den verkliga behållningen med boken är Hunters egna texter, som introducerar varje ny avdelning i boken, från Lennons barndom i 1940-talets Liverpool, fram till den ödesdigra dagen han mördades i New York av just en sådan människa som inte kunde hålla isär idolskapet och sin egen sjuka värld av vanföreställningar (bara genom att skjuta Lennon skulle han, mördaren Mark Chapman, kunna träda in i rollen som Lennon).

Boken slutar med en sida där en kort text som John Lennon skrev 1948, vid åtta års ålder i kusinen Stanley Parks autografbok uppförstorats. Redan där ser man vem han är: ”By hook or by crook/ I´ll be last in/ this book/ John Lennon”.