 |
| Foto: Astrid Nydahl |
... och just en sådan stund drog in som ett svart moln över mig idag. Det har varit för mycket av det pompösa, det stora, det krävande, tillsammans med andra människor, vid festdukade bord eller en ständig ström av kommunikation. Framför datorn, skrivande och skapande; bara så känner jag att det fungerar. Jag menar inte på nätet. Jag menar i de nya texterna, och jag menar i det som nu gått från skapande-fasen till den fas som kan beskrivas som den färdiga bokens väg ut bland läsarna. Men jag är så trött och så nedstämd att jag skulle vilja ansluta mig till skogsfolken, dra iväg så djupt in att inga stadsljus kan synas mellan mörkerstammarna. Eller så vill jag vara vid en kuststräcka där det på sin höjd finns tomma sommarhus. Hur hanterar man den känslan? Jag vet inte. Jag vill varken se svenska nyhetsprogram eller höra någonting av populärkulturen. Jag vill inte finnas i den världen. Jag vill vara i det tysta mörkret. Läsa, vila, sova.
4 kommentarer:
Nog kan jag förstå det. Men kan du inte stänga av?
Jag lyssnar på Sent i november av Tove Jansson, inläst av Mark Levengood. Jag är alldeles förtrollad, känner det som en gudsfri andaktsbok. Och livsklok.
Anna, det är - i alla fall för mig - alltid svårt att hantera övermättnaden. Men Flaubert var rätt väg, det kände jag i natt. Vilken bok!
Tomheten efter ett väl utträttat arbete, som efter ett samlag, eller efter att ha bestigit ett berg; först eufori, och sedan..? Ska även nästa berg bestigas? Tror det i grunden handlar om signalsubstanser i hjärnan. Och tror också att så fort man förstår det så kan det lindra. Kan det också lindra att din bergsbestigning sänder vågor ut i världen? Just nu har jag passerat hälften av din bok. Min danska väninna skriver varmt om den på facebook. Din bergsbestigning må vara över, men den var inte förgäves.
Kenneth, det ligger mycket i det du säger. Jag skulle gärna läsa det hon skrivit på Facebook. Just nu känns det väldigt motigt. Tack för dina ord.
Skicka en kommentar