"Att slå rot är kanske det viktigaste och samtidigt det mest förbisedda av alla människans andliga behov. Det är också ett av de svåraste att definiera." Simone Weil
Med dessa viktiga ord från Simone Weils bok Att slå
rot rör sig författaren i en pågående pendelrörelse mellan Sverige och Indien. Henrik
Chetan Aspengren föddes i Indien 1975 och adopterades av en svensk familj. I
boken reser han för att finna sina egna rötter – kulturellt, geografiskt men
också och kanske viktigast högst personligt för att skaffa kännedom om var han
mer konkret kommer ifrån.
Det är länge sedan jag läste en så fascinerande
personlig skildring, som samtidigt är en balanserad och initierad text om
rötter, identitet och politiska processer.
Som forskare vid Historiska institutionen på Uppsala
universitet kände sig Henrik Chetan Aspengren inte helt bekväm. Han tyckte sig
ana en alltför stor koncentration på svenska förhållanden och ville själv ut i
den värld han kände var hans. 2010 kom han att disputera vid School of Oriental
and African Studies i London. Han bokdebuterade 2011 med Pakistan – upprorens land.
Nu är han bosatt i Dehli med fru och barn.
De frågor han ställt sig handlar om vilka influenser
Indien hanterat under kolonialismen och hur ”västerländska sätt att se och förstå
världen togs emot på nya platser”. Indien är förstås ett synnerligen väl valt
studieobjekt.
Chetan Aspengren besöker museer, som det för ”det fria Indiens förste
premiärminister” Nehru, läser historiska Indienskildringar, filosoferar över
barndomsbilden på sig själv i passet, men han kan med lätt hand gå direkt till
Alva Myrdal eller berätta om ett svenskt barndomsminne. Det är en typ av ”flanörprosa”
som jag tycker så mycket om, och i Chetan Aspengrens sällskap möter man en mycket
personlig röst och tycker sig samtidigt lära något.
När han mot slutet av boken går från 1800-talets
uppror mot det brittiska imperiet rakt in i en diskussion om sitt eget indiska
namn Chetan, visar han att pendelrörelsen kan pågå i hela boken och att den gör
läsningen lika självklart flödande som texten.
Bokens fina bildmaterial höjer också närvarokänslan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar