Henrik Chetan Aspengren: En dag i Dehli – om viljan att slå rot (Norstedts)

"Att slå rot är kanske det viktigaste och samtidigt det mest förbisedda av alla människans andliga behov. Det är också ett av de svåraste att definiera." Simone Weil

Med dessa viktiga ord från Simone Weils bok Att slå rot rör sig författaren i en pågående pendelrörelse mellan Sverige och Indien. Henrik Chetan Aspengren föddes i Indien 1975 och adopterades av en svensk familj. I boken reser han för att finna sina egna rötter – kulturellt, geografiskt men också och kanske viktigast högst personligt för att skaffa kännedom om var han mer konkret kommer ifrån.

Det är länge sedan jag läste en så fascinerande personlig skildring, som samtidigt är en balanserad och initierad text om rötter, identitet och politiska processer.

Som forskare vid Historiska institutionen på Uppsala universitet kände sig Henrik Chetan Aspengren inte helt bekväm. Han tyckte sig ana en alltför stor koncentration på svenska förhållanden och ville själv ut i den värld han kände var hans. 2010 kom han att disputera vid School of Oriental and African Studies i London. Han bokdebuterade 2011 med Pakistan – upprorens land. Nu är han bosatt i Dehli med fru och barn.

De frågor han ställt sig handlar om vilka influenser Indien hanterat under kolonialismen och hur ”västerländska sätt att se och förstå världen togs emot på nya platser”. Indien är förstås ett synnerligen väl valt studieobjekt. 

Chetan Aspengren besöker museer, som det för ”det fria Indiens förste premiärminister” Nehru, läser historiska Indienskildringar, filosoferar över barndomsbilden på sig själv i passet, men han kan med lätt hand gå direkt till Alva Myrdal eller berätta om ett svenskt barndomsminne. Det är en typ av ”flanörprosa” som jag tycker så mycket om, och i Chetan Aspengrens sällskap möter man en mycket personlig röst och tycker sig samtidigt lära något.

När han mot slutet av boken går från 1800-talets uppror mot det brittiska imperiet rakt in i en diskussion om sitt eget indiska namn Chetan, visar han att pendelrörelsen kan pågå i hela boken och att den gör läsningen lika självklart flödande som texten.

Bokens fina bildmaterial höjer också närvarokänslan.