Funderingar kring en minnessten

Foto: Astrid Nydahl 28 november

Idag har jag stått vid havet på en plats vi inte brukar besöka. Minnesstenen såg jag för första gången. Sidan som vetter mot land ser ni först. Den korta texten berättar för mig vad det är jag ska minnas.

Foto: Astrid Nydahl 28 november

Baksidestexten är ganska lång, men jag hoppas det är läsbar här, eftersom bilden kan förstoras rejält med ett klick. "Du svenska jord, du våra fäders fria land/ du arv som värnats genom seklers led" inleds texten. Hur kan det komma sig att sådana texter idag kan te sig ålderdomligt irreleventa? Jag vet ju att genomsnittssvensken idag betraktar varje form av fosterlandskärlek som något i det närmaste perverst. Men dessa "bygdens män" som vaktade den ostskånska kusten, som stod "på post vid Hanöbuktens vatten" visste ju att det var allvar. Vi talar om åren 1939-1945 då det brann runt om oss i världen. Varför skulle det vara så svårt att idag känna "pliktens bud mot landet"? Jag tror svaret ligger i att vi med modersmjölken fått vanföreställningen att människor bara har rättigheter. Skyldigheter - plikter - betraktas som "kränkningar" och eftersom vi lever i de kränktas land måste sådana plikter vara något av det värsta man kan utsättas för.