Trampa vatten, tänka vatten ...

Åhus 28 november. Foto: Astrid Nydahl

Står där, som varje dag. Minns hur rädd jag var som barn. Simskolan på Ribersborgs kallbadhus. Pappa som lämnade mig. Läraren som skrek: "Men simma nu för fan..."

Vatten som fostervatten. Barn som drunknar i livmodern. Mammans förtvivlan och pappans förvirring. Om en människa skapats, varför inte... Alla mina barn har fötts som de skulle, levande och till synes friska, levande, skrikande och med så mycket kraft att de tagit musten ur oss.

Jag tänkte så den 10 oktober. Jag och B. hade som vårt sjätte barn skapat Tobbe. Han föddes, han växte, han var vår son. Nu är han död och multnar i jorden på Västra Vrams kyrkogård. Alldeles nyss talade jag med honom och allt verkade vara som förväntat.

Kan jag ta så många steg tillbaka, 28 stycken? Nej, jag kan ta stegen men det gagnar ingen och inget. 28 steg tillbaka eller framåt är ändå ett här och ett nu. Varje morgon vaknar jag och tänker på de människor jag älskar, de må vara fyra år unga eller 80 år gamla. Jag tar inte ett enda steg förrän jag svingar mig - nå, kanske snarare kämpar mig - över sängkanten för en kopp kaffe och en smörgås. Jag kommer aldrig mer att begära något. Jag kommer alltid att tacka för den dag jag fått. Han fick alla dagar och några till under 28 år. Det var inte vad jag förväntat mig. Han skulle inte dö före mig. Han gjorde det ändå.