Tillbaka i mörkret efter Tobbes död

Foto: Astrid Nydahl

Jag blev häromdagen påmind om självmords-fenomenet och föll rakt ner i det mörker Tobbe lämnade efter sig. Jag ser honom varje dag förstås, i både tankar och när vi pratar minnen om honom. Och jag drömmer om honom. Men det som hände nu var att allt på sätt och vis gick tillbaka till dagen D och den chock i förening med förtvivlan som då utlöstes. Det är dagarna före Lucia redan två månader sedan han valde att lämna den här världen. Jag vet varför han gjorde det, eftersom han lämnade ett meddelande efter sig. Men det går inte att få in i huvudet att min son är borta för alltid. Jag vill inte acceptera det. Jag kan inte. Och framför mig ligger dagarna som ett pärlband, och när jag skriver julkort till barn, barnbarn och några personer i vänkretsen inser jag att det ju - utan att jag ens tänkt på det - är en form av livsvilja. Att önska andra gott är ju att själv föreställa sig att livet ska fortgå ett tag till. Den paradoxen är allra svårast att leva med.