“Det finns inget riktigt liv i det falska”

“Any old shack, cabin, but in a free, wild, beautiful place.” Foto: Astrid Nydahl

"There is no force more potent in the modern world than stupidity fueled by greed." Edward Abbey

Jag tar två personer som till synes inte har något annat gemensamt än författandet. Jag lägger dem framför mig för att se vad som händer. Det är november. Söndagen står och väger och faller ner och in i måndagen. Vi går in i den sista novemberveckan för att sedan ta oss an sista månaden på året. Jag har slutat fly. Jag har svalt allt det förakt jag burit på. Jag slår först upp Edward Abbey och sedan Theodor W. Adorno. I Confessions of a Barbarian skriver Abbey:

“And me, I´m doing too much of the same. Writing about myself. Writing about writing. The pathetic, pitiful, almost shameful longing for fame, money, money, fame… even mere shithead publicity. I too have been infected by the malaise. Reading magazine stories about myself. Admiring photographs of my simple semi-handsome hairy face. Compromise, compromise. The sell-out syndrome. I must be very careful from here on out. Hide. Work. Work. Hide.”

Öken- och skogsenslingen Abbey skriver ofta om denna nödvändighet. Den som kompromissar befinner sig oftast inne i kulturkretsen, den ansedda, den anständiga, den anpassliga. Den som slutat kompromissa kan också sluta leta efter “a beautiful home in a good place”, av det enkla skälet att han i sitt skrivande kan nöja sig med “any old shack, cabin, but in a free, wild, beautiful place.”

Båda bilderna tagna i Tosteberga hamn 22 november. Foto: A.N.

Adornos utgångspunkt är förstås en helt annan. Han är akademikern som man lyssnar på. Han skriver in sig i historien. Där buntas han samman med de andra och stämplas i pannan med begreppet Frankfurtskolan. Den kritik som jag hellre kallar förakt kommer ofta från människor som betraktar sig som “regimkritiker” - de tycks inte ha förstått vad Adorno och hans kollegor bidrog med och vad deras civilisationskritik går ut på. Jag öppnar åter Minima Moralia, utgiven 1951, och läser, efter att han beskrivit hur det postmoderna samhället ser ut:

“Det bästa förhållningssättet i den här situationen tycks än så länge vara ett oförsvuret avvaktande: att leva sitt privata liv, så länge samhällsordningen och ens egna behov inget annat medger, men inte lägga vikt vid det som om det alltjämt vore samhälleligt substantiellt och individuellt tillbörligt (…) Det hör till moralen att inte känna sig hemma hos sig själv.”

Där tycks de mötas, Abbey och Adorno, i känslan av att “leva sitt liv privat” och att inte kompromissa bort det på grund av banal fåfänga. Eller som Adorno säger: “Det finns inget riktigt liv i det falska.”


Relaterat:

Tidigare text här i bloggen om Abbey.
Joakim Andersen skriver om Abbey.