Till minne av Anders Eliasson

Foto: Tony Lundman, Stockholms Konserthus

Jag läser idag att tonsättaren (komponisten?) Anders Eliasson har avlidit. Han föddes 1947 och blev bara 66 år gammal. Förutom att lyssna till hans musik tycker jag att man ska läsa Mikael Strömbergs ord från 2010: "Eliasson & Ängeln", därför att han där citerar ur sin egen, då femton år gamla text:

"Jag minns mitt första möte med Anders Eliasson väldigt väl. Hur stark musiken gjorde honom och hur hjälplös han föreföll utanför musiken. Såhär skrev jag då, för femton år sedan: 'Uppsluppen moll. Ett harmoniskt tillstånd bortom dur och moll. Det förekommer ibland i östeuropeisk och nordisk, särskilt finsk, musik. Och det finns ofta i Anders Eliassons musik. Låt det genast bli sagt: Anders Eliasson är komponist och inte tonsättare. En komponist sammanställer musik och ägnar resten av tiden åt att vara konstnär, medan en tonsättare sätter sig ner vid pianot från första stund och fäster noter på papper i realtid – i ett skede då många av landets kulturinstitutioner vacklar i besluten om det är ungdomen, pensionärerna, abonnenterna, dåtiden, nutiden eller framtiden man bör satsa på – och P1 bestämmer sig för att spela såpopera i 340 avsnitt. Just då, bör man lyssna till något så otrendigt som Anders Eliassons musik."

Det som särskilt fascinerade mig i denna text var följande:

"Hemmet i Gamla stan är garanterat datorfritt. Utan telefonsvarare. I rent uppror skaffade Eliasson nyligen den tyngsta skrivmaskin han kunde hitta, en Remington."

Det där är ju drömmen. Jag var sist i hela kretsen att skaffa dator. De sista åren före datorn hade jag gått över från Facit privat till en elektrisk skrivmaskin av samma märke. Det blev jag aldrig vän med.

I Svenska Rikskonserters fantastiska skivserie Caprice - som jag samlade i många år  - utkom den här skivan med musik av Eliasson. Den bestod av 1970-talsverk av honom och släpptes som CD 1990. De fyra verken på skivan är Canto del Vagabondo, Canti in Lontananza, La Fièvre och Disegno per Quartetto D´Archi.

"Jag längtar till bysantinska Finland. Bort från den svenska nepotismen. Till ett annat land – som kanske inte existerar – men där tystnad och öppenhet råder."

Eliassons världsbild är ålderdomlig. Han är en av dessa tvärstubbar i åkern som vägrar spela med i rollspelet som uppstår så snart fler än en människa är församlade. Särskilt i ett litet land som Sverige.

"Roller är hyckleri. För egentligen bär alla människor omkring på samma identitet. Objektivitet uppstår först när du är så subjektiv som möjligt!"

Han är gammalmodig nog att fördöma 60-talets modernister för att ha plottrat sönder musiken. En gammalmodig humanist som tror på ödet och en osynlig makt. En antik tragöd som fortfarande filar på sina kära ackordtyper, den doriska (gudomliga) och den lydiska (mänskliga). Han gillar till och med föreställande måleri.

"Jo, ytterst handlar det om exil. Har jag någon talang så är det att inte passa in någonstans."

I denna exil kunde Eliasson komponera musik som denna: