Efterhand som nyheterna om Wallraffs senaste spektakulära reportagearbete under täckmantel strömmade in fann jag det rätt pinsamt: en vit tysk med skokräm i ansiktet påstår sig ha lurat omgivningen med att vara somaliern Kwami. Att leda i bevis att nordeuropéer är skeptiska till afrikaner med denna förklädnad är inte bara en dålig idé, det blir också ett pinsamt och något ansträngt resultat av det. Om någon enda person gått på den ”förklädnaden” blir jag uppriktigt förvånad. Skokräm i ansiktet och en lockig svart peruk skulle inte övertyga mig. Wallraff ser på bilderna ut som en revyaktör av rätt så låg kvalitet. Det reportaget, Svart på vitt, inleder hans senaste, till svenska översatta bok, Rapport från vår sköna nya värld. 8 reportage (Norstedts, översättning: Fredriksson/Fölsch/Grundberg/Haskå/Linde/Resch). Det var alltså med stor skepsis jag började läsa.Men tack och lov blev det redan från reportage nummer två och framåt bättre. Under noll heter det följande reportaget, där Wallraff agerar uteliggare bland norra Tysklands förlorare. Det är i själva verket ett lysande reportage, noggrant, väl genomtänkt och sylvasst skildrat. Jag känner här igen den Wallraff vi en gång i tiden mötte både i den tyska industrin och medievärlden. Han förvandlar sig verkligen till uteliggare och lyckas faktiskt få det slags intyg som behövs för att komma in på härbärgen och nödbostäder. Här är bokstavligt talat alla mänskliga hänsyn borta. När Wallraff själv är uteliggare får han syn på förhållanden så motbjudande att han inte själv hade trott att de fanns. De natthärbärgen som erbjuds är dödsfällor och lokalpolitikernas cynism slår det mesta. När man följer med honom in på ett sådant i Hannover och inser att personalen låser portarna utifrån på nätterna kan man rent fysisk erfara skräcken över att befinna sig där inne, särskilt när man, som Wallraff hotas till livet av en psykiskt sjuk man i rummet bredvid.
En sida av Wallraffs arbete som jag uppskattar är att han granskar resultatet av den globala industrins utbredning, här konkret med Starbucks och Liedl. Starbucks caféer möter man överallt i Europa. De slår ut äldre, traditionella konditorier. Wallraff undersöker både företagets struktur, dess produkter och hur det behandlar sina anställda. Det är ingen vacker bild som framträder. Starbucks grundidé är vinsten. Högsta möjliga vinst till lägsta möjliga insats är maximen som präglar vardagen på varje Starbuckcafé. Varenda centimeter av golvytan är mätt och beräknad, man vet på förhand till och med vilken armrörelse en servitris måste göra för att sträcka sig efter något bakom disken. Personalen är hierarkiskt organiserad för att gruppen alltid ska ha ett tryck på individen. Anställningsvillkoren bygger på ett slags poängsystem där man kan trilla ur ganska lätt. Varje barista har en skiftledare över sig och i hackordningen sedan ställföreträdare som ”kontrollerar lönekostnaderna” och ”stimulerar försäljningen”. Varje filial kontrolleras dessutom i oanmälda inspektioner av de distrikts- och regionansvariga. Om personalen inte lever upp till kraven får de poängavdrag, hamnar man längst ner på poänglistan placeras man på en svart lista och kan avskedas. Yttersta straffet är att filialen helt stängs. Wallraff berättar att Starbucks stängde tio caféer under 2008 och öppnade arton nya. Kunden har förstås ingen aning om orsaken.
Varför bör vi avstå att handla i kedjor som Liedl? Det har sannerligen ingenting att göra med att den är en tysk kedja som etablerat sig också i hela Sverige. Skälet är så mycket enklare: den behandling som deras anställda och underleverantörer får utstå räcker. Efter att ha läst reportaget om bullbageriet Weinzheimer Brot inser jag, att det finns företagskedjor för vilka ingenting annat än vinsten är helig. Arbetarna i detta bageri, som framställer de halvfärdiga bullar man själv gräddar i ugnen där hemma, behandlas som vore de livegna och därtill betalda med rena skämtlönerna.Bokens övriga reportage handlar om ett stort call-center varifrån telefonförsäljarna lurar skjortan av tiotusentals tyskar varje dag, ett om den tyska järnvägen, ett om ”skräckens advokater” och ett om vad som händer bakom kulisserna i en lyxrestaurang. Under de senaste omvälvande årtiondena i Europa, med en ökad klassklyfta och nedmontering av tidigare självklara sociala skyddsnät, ter sig Wallraffs bok alldeles nödvändig, trots det pinsamma inledande reportaget. Det bästa med hans bok är att den aldrig förfaller till indignationstext. Wallraff redovisar förhållandena, berättar vad människor säger och vad han själv ser. Det räcker för att missförhållandena ska bli tydliga.
Bilderna är hämtade från ett av Wallraffs tidiga arbeten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar