 |
| Lissabon 1983. En Sagres på Avenida da Liberdade. Foto: Per Helge |
Ibland stängs de bakom mig. Fadons portar öppnar för både in- och utgång. Varje gång en port in till fadon stängs bakom mig och jag vet att det är över för den gången uppfylls jag av en stark känsla av ensamhet.
Hjärtat har hela kvällen och en bra bit in i natten fyllts av det särskilda slags rofyllda vemod som saudade innebär. Fadons spröda klanger och röster har fyllt det dovt belysta rummet och fått mig att glömma både verkligheten utanför lokalen och de bekymmer mitt inre bär genom livet.
Något alldeles äkta har tagit dess plats, något som inte är flyktigt som mänsklig ekonomi eller mellanmänskliga tillkortakommanden, något som har mer med själva livsmiraklets enkelhet och självklarhet att göra, något som kan sägas vara existentiellt närvarande, på samma sätt som varje årsring i en trädstam eller de ständigt nya knopparna varje vår.
Men ensam i gränden, med fadons portar stängda bakom mig, står jag handfallen och ser mörkret släppa i kanterna därför att en ny dag snart pockar på min uppmärksamhet.
