 |
| Två pakistanska vänner i engelska Walsall. Foto: Astrid Nydahl |
I min bok Solitär i nyspråkets tid (2014) skrev jag:
”Krigets logik förstår jag inte, har jag aldrig förstått. Men ett har jag förstått: all "solidaritet" som manifesteras i vår tid är selektiv och begränsad. Hur många demonstrationer, upprop och penninginsamlingar har du själv sett för det sönderbombade och massmördade tjetjenska folket, hur många för Balkans alla fördrivna, våldtagna och mördade, hur många för Tibets mördade, hur många för Aceh-provinsens eller Kurdistans?
Varje selektiv manifestation kan se ut som ett hett engagemang. Jag blir genast misstänksam och drar mig undan, in i tidlösa rummet, där jag vistas i skyddet mot samtiden och den gnagande känslan av att snart dras in i något som är en större olycka än någon ens vågar viska om.”
Texten är kusligt aktuell i flera avseenden. Några av de folk jag talar om angreps och massmördades av Ryssland. I Tjetjenien förstås. Men också kurderna i Syrien, där Ryssland länge spelat en avgörande, destruktiv roll. Deras allierade Kina stod och står för förtrycket i Tibet, men i dag också i de fasansfulla koncentrationsläger som byggts i Xingjian, där människor ska piskas att tänka rätt.
När Ryssland nu förstör hela Ukraina och mördar människor på de mest brutala sätt, blir det en påminnelse om att Putins Ryssland hotar oss alla. Oavsett var vi lever är han en dödlig fara för oss.
Finns det ett tidlöst rum att vistas i?
 |
| Massgrav i Kharkiv. Skärmdump från Meduza |
