Spinoza diskuteras i understreckare

Amsterdam på 1600-talet Eftersom jag själv sedan en tid tillbaka brottas med Spinozas Teologisk-politisk traktat ( i översättning av Niklas Olaison) vill jag ta tillfället i akt att visa er Ervin Rosenbergs understreckare ur Svenska Dagbladet idag  Rubriken är: Spinoza satte fingret på teologins oförnuft, och jag visar bara några korta avsnitt, samtidigt som jag rekommenderar er att läsa hela texten här.

Få böcker i världshistorien har blivit lika angripna som Spinozas ”Teologisk-politisk traktat”, där den nederländske 1600-talsfilosofen ­före­språkade en förnuftsbaserad relation till den religiösa tron. Nu finns boken för första gången i sin helhet på svenska (...)

Mot bakgrund av att Spinoza livet igenom säger sig ha strävat efter att skriva lidelsefritt om männi­skornas beteenden och redan i ”Korte Verhan­deling” gjort varsamhet till motto, håller man lätt med Fredrika Spindler som i sin inledning till den svenska utgåvan kallar ”Teologisk-politisk traktat” för ”ett polemiskt, politiskt och synnerligen personligt verk”. Den är en i högsta grad passionerad skrift (...)

Brevväxlingen med Henry Oldenburg visar att Spinoza, trots att han då bara hade ett publicerat verk bakom sig, måste ha utsatts för hårda angrepp för påstådd ateism. För att vederlägga dessa anklagelser gör han en paus i det påbörjade arbetet på ”Etiken” för att skriva ”Teologisk-politisk traktat” (...) 

Under senare delen av 1660-talet kunde Spinoza inte ignorera förebuden om att det relativt liberala styre som hade hållit de kyrkliga anspråken och prästerskapets inblandning i statens affärer stången gick mot sitt slut. Ett smärtsamt bevis på förändringen var processen och den hårda fängelsedomen den 27 juli 1668 mot den ”blasfemiske” fritänkaren Adriaan Koerbagh, en av Spinozas nära vänner. Mot den bakgrunden förstår man den för Spinoza bittra tonen, invektiven mot prästerskapet och den oblidkeliga misstro mot vulgus (folkmassan), som är ett genomgående drag i ”Teologisk-politisk traktat” och som lyste med sin frånvaro både i ”Korte Verhandeling” och i ”Förståndets förbättring”.

Guds påbud och försyn är samma sak, tron på mirakler är en absurditet, ”ju mer kunskap vi har om de naturliga tingen /.../ desto mer fullkomligt känner vi Guds väsen (som är alltings orsak)”, skriver han i kapitel fyra. Var och en ska ha full rätt att fritt bilda sig åsikter i religiösa frågor – sann fromhet manifesteras hursomhelst inte i ord utan i handling. Att hindra fri åsiktsbildning är olycksbringande: ”Vad de uppror beträffar, vilka uppviglas under sken av religion, uppstår de just av detta att man stiftar lagar om teoretiska frågor och därför att åsikter betraktas som förbrytelser och straffas som brott.” Teologin och filosofin ska hållas åtskilda (det ”är hela verkets främsta avsikt”), de är inte underordnade varandra, och teologin bör inte inkräkta på filosofins område, teologins syfte är att ”lära ut lydnad”, filosofins att sträva efter sanning och vishet. Skriftens budskap, upprepar Spinoza gång efter annan, är avpassat efter den obildade mängdens förstånd, filosofin sysslar med annat och talar ett annat språk (...)

Spinozas misstro mot den råa mängden kommer till uttryck redan i den avslutande delen av förordet (som olyckligt nog fattas i den svenska utgåvan). Där förklarar han att han skriver ”Teologisk-politisk traktat” för den filosofiskt intresserade läsaren, de andra råder han att inte att läsa den, han har ingen anledning att hoppas att hans traktat ska kunna vinna deras gillande. ”Jag vet”, skriver han, ”att det är omöjligt att hos dem utrota fruktan och vidskepelsen”.

Lite längre fram i sin understreckare berör Rosenberg den idag så högst aktuella demokratifrågan och skriver:

Varför är demokratin att föredra framför andra styrelseformer? Spinoza hävdar att det demokratiska styrelseskicket är ”det mest naturliga och det som mest närmar sig den frihet som naturen till­erkänner varje människa. Ty i det överför ingen sin naturrätt till någon på ett sådant sätt att han inte i fortsättningen blir tillfrågad, utan till hela sam­hällets majoritet, av vilket han utgör en del”. Demokratin är inte bara det mest naturliga, den är också den styrelseform som lättast kan undgå att drabbas av uppror och upplösning. ”Till detta kommer att man under ett demokratiskt styre ännu mindre behöver frukta orimligheter, ty det är nästan omöjligt för majoriteten av en folkförsamling, om den är stor, att enas om något orimligt.”

Ett sådant styrelseskick förutsätter fri åsiktsbildning, det kan inte existera utan åsikts- och yttrandefrihet. Mycket riktigt fastslår traktatens sista kapitel att 1) ”denna frihet kan tillerkännas alla utan att kränka de härskandes rätt och myndighet”, 2) ”alla kan ha denna frihet utan att man behöver göra avkall på lugnet i staten”, 3) ”alla kan ha densamma utan men för fromheten”, 4) ”alla de lagar som stiftas om teoretiska spörsmål är fullständigt onyttiga”, 5) ”denna frihet inte bara kan erkännas utan men för lugnet i staten, fromheten och härskarens rätt, utan att den för att bevara allt detta även bör erkännas”.

Vi har anledning att läsa denna frihetens och demokratins förkämpe och fyrbåk från det tidigmoderna Europa. Läsningen av hans verk ger en sann intellektuell glädje.