Kosovo/Kosova i "nytt" katastrofläge

Riksalbansk sedel från 1964. Har det gått bättre med först D-mark och sedan euro i Albanien och Kosovo/Kosova?
Foto av en sedel från 1978: Thomas Nydahl

Det är bara några dagar sedan vi fick veta att det jobbas i EU för att göra Kosovo/Kosova till ny medlem. Kommentarerna har varit förutsägbara: ett sådant medlemskap skulle förstås orsaka en ännu större utflyttning av albaner till nordvästra Europa.

Men redan nu kan man konstatera att det pågår en formlig katastrof i den forna jugoslaviska provinsen. Rapporten i sin helhet kan man läsa här.

Man kan också saxa viktiga fakta ur Deutsche Welle (DW). Här talar man om en formlig exodus eftersom nu fler än 50.000 människor lämnat det lilla landet på två månader, och:

Many schools have seen the effects: Teachers have been let go as more than 5,200 students have left. The streets and restaurants in Pristina, normally full of life, are also emptier than usual. For a country with just 1.8 million people, this mass exodus poses a problem. «Kosovars don’t believe in political parties, parliament or the government anymore,» sociologist Artan Muhaxhiri told DW. «So, first chance they get, they leave.» Kosovo is one of the poorest countries in Europe, with unemployment at 45 percent and more than 34 percent of people living in poverty, meaning on less than 1.42 euros a day. About 18 percent even live on just 94 cents a day. But there are also some middle class Kosovars giving up fairly well-paid jobs to leave the country illegally.

Det som skulle bli den nya "självständiga" nationens stolthet ligger i ruiner. Vare sig regering, parlament eller myndigheter åtnjuter längre något förtroende bland medborgarna. Bara 18% av medborgarna är nöjd med regeringens arbete (2008 var siffran 46,9%), 14% är nöjda med statsadvokatens arbete och 14% med rättsapparaten. Endast 15% av Kosovos/Kosovas medborgare är nöjda med statsministern! Och 77% av dem menar att valen i landet varken är demokratiska eller i överensstämmelse med internationella normer.

Utvecklingen är djupt tragisk. De albaner som levde under Serbiens styre, först i den Jugoslaviska federationen där Tito givit dem ett visst självstyre, med bland annat universitet och egen poliskår i huvudstaden Prishtina, och sedan under Milosevics krigförande och totalitära rest-jugo, för att till sist bli ett NATO- och EU-protektorat maskerat som självständighet, har väl bara kunnat dra negativa slutsatser av skeendet. De som drömde om något annat är i bästa fall desillusionerade.