Helgen är här. Naiv, vem då?

Landön 20 november 2015. Foto: Astrid Nydahl

Ja, helgen är här och den är för mig bara vila och vandring vid havet. Ingenting annat. Inga plikter, inga inskrivna tider i almanackan, inga måsten. Så är för övrigt de flesta dagar för mig numera. Den lunken avbryts av provtagningar, läkarbesök, operationer... men jag sprider ut dem efter bästa förmåga. Det enda som väntar före jul är ett besök hos ortopedtekniska verkstaden för nya hjälpmedel. Jag är tacksam att något ännu fungerar i vårt havererade land.

Själv har jag inte betraktat mig som naiv, inte sedan 1998 i alla fall, då jag mötte islam och islamism som aktiva beståndsdelar under tiden vid Selly Oak Colleges i Birmingham. Jag har gjort min plikt i snart tio böcker, där både islamismen och arabiseringen av Sverige varit ämnen. Det är däremot många som varit och förblir fega, undflyende, tysta. Det betraktar jag som det stora problemet. Liksom det faktum att allt för många ännu sätter sin lit till den politiska klassen och lydigt ställer sig i kön med röstsedlarna.

Ja, helgen är här och jag ska försöka släppa detta för några dagar. Bloggposten nedanför handlar om årets vinterrea, kika gärna på den. Läsning hör långhelgerna till för många av oss.

*

Danska dagstidningen Information berättar om att den franske författaren Michel Houellebecq publicerat en hård uppgörelse med den franska politiska klassen, efter massakrerna i Paris:

Knap en uge skulle der gå efter attentaterne i Paris, før Michel Houellebecq brød tavsheden. Det skete i et indlæg bragt i det italienske dagblad Corriere della Sera torsdag, hvor han går skarpt i rette med Frankrigs politiske ledere.

»Befolkningen kan imidlertid ikke lastes for noget. Nå ja, strengt taget ved ingen jo helt, hvad befolkningen tænker, eftersom de skiftende regeringer har været omhyggelige med ikke at afholde folkeafstemninger – bortset fra i 2005 (om Maastricht-traktaten, red.), hvor de foretrak at ignorere resultatet. Meningsmålinger er dog stadig tilladt, og – i det omfang vi kan stole på dem – viser de nogenlunde følgende: Den franske befolkning har altid formået at bevare en grundlæggende solidaritet over for hær- og politistyrker. Den har reageret med foragt på diskursen fra ’det moralske venstre’ om at skulle tage imod flygtninge og indvandrere og har aldrig uden mistanke accepteret de militære eventyr i udlandet, som dens ledere har trukket den ud i.«

Over for optegningen af et sådant massivt svigt fra den politiske klasse fremfører romanforfatteren sin egen radikale løsningsmodel:  

»Man kunne i det uendelige mangedoble disse eksempler på dette i dag afgrundsdybe brud, der er blevet skabt imellem borgerne og dem, der skal repræsentere dem. Den miskreditering, som nu rammer hele den politiske klasse i Frankrig, er ikke bare udbredt, men også berettiget. Og det forekommer mig, at eneste løsning vil være, at vi gradvis bevæger sig os mod et ægte demokrati i den eneste form, hvori dette findes. Hermed mener jeg direkte demokrati«.

Hela artikeln kan läsas här.