torsdag 12 november 2015

Upp och ner, ner och upp

Någonstans i Londonistan. Foto: Astrid Nydahl
Jag äter danska rågmackor med leverpastej.

Har du läst det nu?

Vem bryr sig om Facebook-liknande texter? De som bryr sig vill ha något starkare. De vill veta allt om mitt inre liv, det som handlar om kärlek, omtanke, värme, kyla, förakt...

Nå, då ska de få det.

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen: den som litar på svenska politiker får vad den förtjänar. Nu har de lärt sig, både sossar och moderater och allt som finns däremellan. Det de lärt sig är en enkel läxa: som med allt annat kan man använda den så kallade "krisen" för att spela ut varandra på just den planen, trots att man tidigare anklagat var och en som försökt för att vara "rasist". Han man levt ett tag på jorden genomskådar man förstås den retoriken. Men vad säger man till grannen som först nu ser att någon vill dra i handbromsen, omförhandla avtal, upprätta gränsläger eller stänga (eventuella) gränser? Man säger: Du vaknade inte för fyra år sedan, eller åtta, varför vaknar du nu? Eller är det bara så att du gått in i ett nytt tillstånd av sömn?

Ja, jag ska göra en sista resa. Jag ska till London. IS har utlovat ett "spektakulärt attentat" just i London. Vad väntar mig där? Jag är realist och jag vet precis hur det förhåller sig.

Tillbaka till Facebook-nivå:jag har ätit danska rågmackor med leverpastej. Jag har vita kalsonger. Jag har tagit en influensa-spruta idag. Jag lutar åt vänster med hjärtat. Jag lutar åt ---- evigheten, med hjärnan. Dummare än tåget sa man när jag var barn. Det var god leverpastej.