Då är det alltså krig. Ett nytt slags krig

Foto: Astrid Nydahl

Ny text av Bernard-Henri Lévy (i svensk översättning av Ingrid H Fredriksson och Per Svensson). Hela texten hittar du här.

Ett krig med och utan gränser, med och utan en stat. Nytt i dubbel bemärkelse eftersom det blandar al-Qaidas icke-territoriella mönster med det gamla territoriella som Islamiska staten återgått till. Men ett krig är det.

Inför detta krig finns endast en fråga som är värd att ställa: Vad göra? Hur går man till motattack och vinner ett sådant krig?

Regel nummer ett: Kalla saker och ting vid deras rätta namn. Våga formulera just det fruktansvärda ordet ”krig”, detta ord som det ligger i demokratiernas natur att försöka fördriva från sitt medvetanderum, bort mot verklighetens, fantasins och de symboliska strukturernas gränsbommar.

Det finns en berömd debatt mellan den franske socialisten Léon Blum och filosofen Élie Halévy där Blum, i sin storhetoch oskuldsfullhet, inte kan tänka sig begreppet ”demokratin i krig” annat än som en självmotsägelse.

Vid samma tid, i slutet på trettiotalet, kunde stora humanistiska andar med förfäran se hur andra författare och tänkare krävde intellektuell återupprustning i en värld som också den trodde att den gjort sig kvitt det onda och kapat banden med historien.

Nu är vi här igen.

Vi måste föreställa oss det otänkbara vad gäller kriget.

Vi måste acceptera paradoxen: en modern republik är skyldig att slåss för att rädda sig. Och vi måste acceptera denna tanke på ett än mer plågsamt sätt eftersom inga av de regler som etablerats av krigets teoretiker kan appliceras på en fantomstat som inte bara för ett långdistanskrig, det är också ett krig med flytande fronter där fienderna har den strategiska fördelen att inte göra någon skillnad mellan det vi kallar ”livet” och det de kallar ”döden”.

Texten avslutas med dessa ord:

Jag besökte förra veckan Sinjar där kurdiska peshmerga-trupper, stödda av den internationella koalitionen, har vunnit en avgörande seger. Sedan juli har jag med anledning av en dokumentärfilm samlat bilder från andra slag där de usla IS-soldaterna har smitit undan praktiskt taget utan att bjuda motstånd.

Och jag är övertygad om att det är precis som en gång i Sarajevo, precis som den gången när de förmodade experterna manade fram ett spöke, de hundratusentals soldater på marken som skulle krävas för att sätta stopp för den etniska rensningen. Det visade sig sedan att det räckte med flygräder och en handfull elitsoldater. Jag är övertygad om att IS-horderna är mycket modigare när de blåser ut unga försvarslösa parisares hjärnor än när de konfronteras med riktiga frihetssoldater, och jag tror därför att det internationella samfundet nu står inför en fiende som det har alla möjligheter att radera ut, om det vill.

Varför görs det inte?

Varför är vi så snåla med hjälp till våra allierade, kurderna?

Och vad är det för märkligt krig som Barack Obamas Amerika just nu inte vill vinna?

Jag vet inte. Men jag vet att det är där nyckeln finns.

Dessutom bör man läsa Pascal Bruckner lysande text här, och jag citerar bara kort (jag ber er särskilt notera att han säger att islamismens stridsrop är identiska med fascismens i Spanien 1936):

The progress of freedom is inseparable from the hatred of freedom and of women’s rights, especially hatred of women’s liberation. This liberation constitutes a fundamental symbolic change. Hence these new generations of Islamic converts born in Europe, these blue-eyed emirs, without a place in their own societies, who search for reassurance in rigid rules. For those who stab, who shower passers-by with bullets, there is the conviction of winning salvation by murder, in a dimension that is at once apocalyptic and nihilistic. These young men are certain that they live in the end times: a dark eschatology persuades them to hasten the coming of the Last Day by carnage. A great bath of blood will purify sinful humanity and prepare its return to the primordial caliphate.

This nihilism draws from two sources: it is both messianic and fascist, and recalls the “long live death” of the Falangist José Millan-Astray, the rallying cry of the partisans of Generalissimo Franco in 1936. The self-radicalization of those who receive revelation via the Internet goes along with self-redemption by death given and received. Given this syndrome, there is reason to fear a kind of performance propaganda by which Friday’s macabre exploits would elicit still more high callings. Shootings, throat-cuttings, decapitations are powerful aphrodisiacs for radical Islamists, moved as they are by the voluptuous passion of the crime. 

Det viktigaste just nu är således att ställa de rätta frågorna och att identifiera fiendens ideologiska bas: islamofascismen.