Mer om islamism. Nadira Naipaul om brittiska varianter

Lunds domkyrka. Foto: Astrid Nydahl

Utan att ha tillgång till egna, nya ord, bara en mängd tomhet i huvudet, vänder jag mig än en gång bakåt för att belysa det som nu sker. Den här gången till ett kort avsnitt ur min bok Black Country.

***


1996 kom en ganska ung journalist till London från Pakistan. Hon hade varit gift två gånger tidigare i sitt födelseland. Hennes flicknamn var Nadira Khannum Alvi och hon hade lärt känna den blivande Nobelpristagaren V.S. Naipaul medan han ännu var gift med Patricia Hale. 1996 gifte hon sig med V.S. och blev Nadira Naipaul. Bakom sig hade hon tio år som journalist vid pakistanska The Nation och hon hade delvis vuxit upp i Kenya.  Nobelpriset gavs till Naipaul 2001 med motiveringen ”för att ha förenat lyhört berättande och omutlig iakttagelse i verk som dömer oss att se den bortträngda historiens närvaro". 




Nadira Naipaul verkar också ha en sådan syn på livet och världen – förmögen att göra en ”omutlig iakttagelse”. 




Det tycker jag mig se i hennes artikel om brittisk islamism som publicerades sommaren 2012. Redan artikelrubriken skvallrar om ärendet: ”Jag kan fortfarande se förföljelsen som fick mig att fly Pakistan – i ögonen på de flickor som jagas här i landet. Nadira Naipaul visar på de arrangerade äktenskapen och hedersmorden i Storbritannien.” Det är hennes större resonemang som är viktiga i artikeln. Hon visar hur det sämsta av seder och traditioner ur en pakistansk, islamistisk kultur tas med till ett europeiskt land, där de får utövas fritt och där ingen vågar klandra ens de mest barbariska av dessa seder.

Naipaul skriver om känslan av att lämnat fasorna bakom sig när hon flyttade till London 1996:

”Istället upptäckte jag att fasorna jag flytt följde efter mig här. De fanns överallt, och de gröper ur själva kärnan av allt det som britterna tror på."

Hon berättar om de unga brittisk-pakistanska flickor hon möter, som längtar efter att integrera sig, som ändrar sina namn för att de ska låta mer brittiska, som går ut och dansar och som verkligen inte längtar efter några arrangerade äktenskap:

”När jag talar med dem, så kokar de av ilska mot sina föräldrar – några av dem analfabeter – som insisterar på att gömma sig i muslimska getton, bygga kulturella barriärer och som vägrar integreras, och som avvisar varje samhörighet med ett brittiskt sätt att leva.”

Naipaul berättar sedan några skakande berättelser om hedersmord och andra ingrepp I den personliga integriteten. De fall hon återger har ägt rum både i Pakistan och i Storbritannien. Efter det riktar hon sig retoriskt mot läsaren med en rad frågor, och det är just i slutet av sin artikel hon visar på några nödvändiga förändringar. Hon frågar:

”Varför har upprepade regeringar i rad vägrat erkänna den incestuösa kultur som utvecklats i gettona? Varför vågar ingen utmana de existerande så kallade ’Islamiska parlamenten’ med sina bakåtsträvande lagar, som finns i städer som Bradford och Leicester? I dessa städer terroriseras de pakistanska befolkningar av medborgargarden som dyker upp oanmälda i hemmen och kräver att ramadan respekteras, och kontrollerar att alla infunnit sig till bönen. De tvingar butiker att stänga, de kontrollerar så att alla fastar och att kvinnorna bär slöja.”

Naipaul menar att detta är en form av terror. Men den syns sällan utåt. I islamiserade stadsdelar ser man främst de kvinnor som är klädda i slöja eller niqab, men man kan förstås inte veta vad som döljer sig bakom dem. Naipaul igen:

”Ingen muslimsk kvinna ska tvingas bära slöja. Ingen kvinna gjorde det på profetens tid. Dessa muslimer ser sig kanske som förebilder för sina folkgrupper, men de är fanatiker som gör livet till ett elände för unga människor som vill integreras. Nu är det hög tid för liberala muslimer att ta bladet från munnen. Försvararna av vår heliga multikulturalism måste visa vad de går för. Mitt budskap till de människor som förespråkar dessa getto-idéer är: ni måste åka hem igen för att få praktisera er form av islam. Det finns ingen plats för den här.”

När jag läser artiklar som denna blir min första tanke alltid: var finns det ”liberala” muslimer? Var finns ”liberal” islam? Jag har inga svar, men tror mig ibland bara ställd inför en retorisk utsmyckning som saknar verklighetsförankring. Det är inte detsamma som att säga att det inte finns människor med liberala och sekulärda idéer och som kommer från islams miljöer. De är kanske de viktigaste kritikerna av alla. 

Uppgörelsen med islams anspråk på den totalitärt formulerade ”sanningen” kan bara komma inifrån de muslimska miljöerna. Därför är Naipauls ord viktiga, på samma sätt som andra inom-muslimska kritikers ord är det.