 |
| Gabriele D´Annunzio (1863-1938) |
Detta kom att bli Göran Häggs sista bok och det första som slog mig under läsningen
var att jag kommer att sakna både hans röst och hans sätt att skriva. I
skildringen av Gabriele D´Annunzio, hans tid och verk är det den spirituelle och bildade
Göran Hägg som för pennan. Han vet vad han talar om, och det är i dagens
dekiskultur inte en självklarhet.
Kunskap betraktas väl idag mest som ett nödvändigt
ont, man får en plats i tv-soffan, pressens kultursidor och blir snackis på
nätet utan att veta ett skvatt. Bara man är slängd i käften går det hem. Det
var förvisso Hägg också. Men bakom de rappa kommentarerna, de leende läpparna
och tindrande ögonen fanns det hela tiden just bildning.
När han går till D´Annunzio
gör han det på italienska och han skriver direkt från bland annat sin egen
bostad i Marina di Pisa, ”vid mynningen av floden Arno”. Han presenterar,
diskuterar och analyserar denne märkvärdige mans hela liv och verk. Diktsamlingar,
romaner och annat gås metodiskt igenom. Ändå är det skildringarna av hans
politiska liv som intresserar mig mest.
Gabriele D´Annunzios namn förknippas allmänt med fristaten Fiume, Cittá di vita, "Livets stad" och den korta tid som den existerade sedan han proklamerade La Reggenza del Carnaro i ett tal den 12 augusti 1920, det vill säga lanserandet av författningen. Vänstern och syndikalisterna reagerade mycket positivt, skriver Hägg. Det var en av världens minsta "statsbildningar" och därtill en av de märkligaste (ofta klart missvisande kallad "fascistisk" men kanske korrektare "syndikalistisk", vilket Hägg använder). Att läsa de olika dokument och program som Gabriele D´Annunzio skrev i samband med utropande av fristaten är som att kika djupt ner i de utopisk-totalitära programmen i den tidiga kommunistiska rörelsen. Här krävdes inte minst total jämlikhet mellan könen, minimilöner, värnplikt för både män och kvinnor, total tanke-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet (det senare en klar avvikelse från den kommunistiska utopin). Hägg kallar det för en "planritning för paradiset". Vill man veta hur det gick, och hur Gabriele D´Annunzios liv och verk förhåller sig till Mussolini och senare fascismen är Häggs bok omistlig som källa. Och som introduktion kan man med fördel läsa Sigrid Combüchens artikel i Svenskan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar