Saint-Denis, terror och moskéer

Nu brinner det igen i Paris, närmare bestämt i förorten Saint-Denis där en stor anti-terrorinsats pågår. Sprängningar och skottlossningar förstås. Och gripanden av islamistiska självmordsterrorister.

Jag rekommenderar er därför att läsa denna artikel om Gilles Kepels bok Saint-Denis. Berättelsen om en Parisförort (Atlantis, översättning av Kristina Ekelund) som jag tidigare publicerat och alltså här repriserar.


”Vid sekelskiftet koncentrerades alltså en rad nationella och transnationella muslimska organisationer till Saint-Denis. 

Som en följd av den unga generationens allt större efterfrågan på islam befann sig plötsligt flera av dessa organisationer på frammarsch och tvingades då lämna de alltför trånga lokalerna i Paris för att hitta mindre kostsamma lokaler i någon närliggande förort med bra kommunikationer och motorvägsnät. 

Det var alltså så som de före detta kungarnas, franska revolutionens och arbetarklassens stad blev fransk islams Mekka. Denna symboltyngda plats fick en ny dimension inom en religiös sfär, som var oväntad men inte desto mindre en del av de sociologiska förändringarna i området.” (Gilles Kepel, ur Saint-Denis)

Hur ska svensk opinion och debatt alls flytta fram sin positioner i frågor som rör muslimsk invandring och islam som religion och politisk rörelse? Med tanke på vad som hänt i riksdagen den senaste veckan (obs: detta skrevs i december 2014, med idag välkänt resultat) undrar jag om det på kort sikt ens blir möjligt, eftersom varje sådant försök stämplas som ”främlingsfientlighet”, ”rasism”, ”xenofobi”. Till skillnad från i Sverige finns det på kontinenten ett antal verkliga kännare på området, och när dessa introduceras på svenska borde det i alla fall ges en möjlighet till seriös diskussion. All debatt kan rimligen inte för alltid vara styrd av SvT, morgon- och kvällspressens kultur- och ledarsidor och det intellektuella segment som är knutet till Svenska kyrkans ideologiska tankesmedjor.

När nu Gilles Kepels studie Saint-Denis finns på svenska så ges det ett utomordentligt tillfälle till förkovran. Det är just kunskap han erbjuder, och han gör det utifrån sina analytiska instrument, som består av såväl sociologiska, politiska som religiösa, filosofiska aspekter. Den franska förort – en hel stad i själva verket – som ligger till grund för hans arbete är en sådan plats på jorden där radikal islam – islamism i vår tid då religionens anhängare i hög grad anammat dess politiska ideologi – idag härskar oemotsagd, och därmed kan man också dra slutsatser kring vad som sker när delar av den arabiska befolkningen slår ner sina bopålar i ett västerländskt land. Det som slår mig gång på gång under läsningen är att Kepels studie lika väl hade kunnat handla om brittiska, tyska och för all del svenska förorter.

Kepel visar hur processen sett ut sedan de algeriska – då franskt algeriska! – invandrarna kom till Paris. De var per definition franska medborgare och deras paristillvaro tycktes vara allt annat än socialt sprängstoff. Franska arbetsplatser, också en stor fabrik som Renault, lärde sig, inte minst av blida imamer, att nöjda muslimer också var samarbetsvilliga människor, varför man t.ex. började inrätta bönerum på fabrikerna.

Det som skett i vår tid är däremot en radikal islamisering. De kringresande predikanterna har fått gehör för sina budskap. Halalnäringen har blivit en mångmiljardindustri och kan tämligen konfliktfritt tapetsera städer med sina reklambudskap om ”lyckliga djur” som halalslaktas. "Blida" har ersatts av militanta och ofta också hatiska imamer som öppet manar till krig mot de länder de är bosatta i.

Det som en gång var "farsornas islam" i förorten har utvecklats allt mer mot underkastelse-ideologi och fanatism. I salafismens spår vill man leva utanför ”de otrognas krets”, där också marken anses besudlad av kuffern.