Dimmorna, plågorna, "rasismen"

Foto: Astrid Nydahl

Det råder ett tillstånd av dimma nu, dimma, tystnad, mörker. Den höst jag längtat så efter har nu gått från den höga, klara luften, de rödgula bladen och de nakna fältens svärta, över i den sena betskördens och de täta lockens period. Det är en tid jag varje år försänker mig frivilligt i, eftersom den medger något helt annat. Jag kunde kalla det vila. Det är som om allt som omger mig accepterar just vilan.

Det har varit ett par hemska månader av psykisk press, sorg och sjukdom. Jag orkar inte riktigt bära sorgen efter Tobbes död och inte heller orkar jag besöka hans grav. Det är orimligt att en pappa ska stå vid sin sons grav. Det är inte bara orimligt, det är oftast också omöjligt.

Malmöboken räddade mig. Ett halvt år av intensivt skrivarbete kombinerat med några resor till olika platser i Malmö höll den värsta sorgen borta. Arbete har ju den egenskapen. Koncentrationen hamnar på annat. Man kan inte skriva samtidigt som man sörjer. Man måste skilja de två tillstånden åt. Och nu är Malmöboken färdig, de flesta förbeställda exemplaren är utskickade och jag hoppas på några bekräftande reaktioner att den nått fram till sina läsare. I och med detta stänger jag en dörr om mig. Jag ska ändå försöka skriva Skånekrönikor i vinter. Men uppriktigt sagt står tillståndet mig upp i halsen. Rentav äcklad blir jag av allt det hyckleri som omger oss. Nu står ministrar i tv och säger sådant som de tidigare skrikit "rasism" om, när andra sagt det. Vanliga rationella överväganden och förnuftiga reaktioner kan inte i längden stämplas på det sättet. Inte ens maktens män och kvinnor tycks förstå de politiska och sociala effekterna av sina handlingar och yttranden.

Jag vill uttrycka min stora tacksamhet för allt det stöd och all den uppmuntran jag fått i samband med bokarbetet och utgivningen. Utan det hade jag inte rott det i land, varken praktiskt eller ekonomiskt. En gång i tiden brukade jag säga att poeter i alla länder ingår i en "underjordisk international". Numera tror jag att vi som skriver och läser kritiskt om vår egen tid, dess dårskap och politik, också tillhör en sådan. Och det är bra mycket bättre än att dunka ryggar och le insmickrande för att skaffa egna fördelar i de politiska sammanhang som bara är karriärernas och den snöda vinningens köbildningar. Att vi både tvingas säga upp bekantskaper eller bli utstötta av andra är ett pris vi måste betala, bra mycket värre är det att våra europeiska nationer förstörs för all framtid.

Jag tror jag håller helg. Vi får se vad som sker och vad jag tycker mig ha anledning att kommentera.