onsdag 4 november 2015

Där sjögräs förvandlas till tång

Foto: Astrid Nydahl
Det går fort nu och det är riktigt illa.

Vi skåningar förväntas ta hela världen i famnen, som om den vore en personlig gäst. Ja, vi förväntas stå med värmande rum, tjocka tak, madrasser, mat, dryck och utbildning för de få som också vill ha en sådan bonus.

Jag har bestämt mig för att tacka nej. Jag har bestämt mig för att göra det, nu med omedelbar verkan. det räcker nu, varken jag eller de människor jag känner orkar mer. Slut, finito.

Rekommenderar er att läsa något istället. Kanske detta:

Lorensborg, Malmö. Foto: A.Nydahl

I en sensationell artikel på Expressens kultursida, från den 8 augusti 2015, hävdar artikelförfattaren Johanna Karlsson att det i Malmö finns kriminella strukturer som fattar avgörande beslut om så viktiga ärenden som migration och brottslighet. Hon berättar om anställda vid Migrationsverket i Malmö som tagit betalt för att bevilja uppehållstillstånd. När det hamnar i rätten kräver ett vittne hundratusen kronor plus ett svenskt medborgarskap för att han alls ska berätta vad han vet.

Karlsson kommenterar på ett sätt som är unikt i svensk press:  
Det kallas inte korruption, det som sker i Malmö. Det kallas utanförskap, skuggsamhälle, parallellvärld. Varje gång vi säger så tänker vi på fattigdom, inte rikedom, men parallellvärld betyder också just tillgång - inte brist - på pengar, makt och kontakter. Det betyder att någon lyckats ta sig upp och nu sätter sig över andra. Offren är dubbla. De som rent konkret betalar den korrumperande makten men också de som lever kvar i den andra världen och inte får del av korruptionens genvägar.”
Här ser vi just den brutala uppriktighet som borde prägla fler journalisters arbete, inte minst när de ska granska den svarta ekonomins och korruptionens utbredning i de etniska enklaver som lever parallellt med det svenska samhället. Inte minst i Malmö.

Karlsson misstror de svenska debattörerna. De som gormar om klass och ”utanförskap” varje gång en granat briserar eller en människa i den ena eller andra falangen skjuts. Hon skriver:
”Det är bara det att i korruptionen som allmänt tillstånd finns inget entydigt samhälle att angripa, varken för kommunpolitiker eller eventuella konsumtionskampanjer. Korruption skapar sina egna maktcentrum, egna klassklyftor, egna marknader. Om vi bryter ned det i små delfrågor, vilka har då mest makt i Malmö? Vem kan bestämma vilka tonåringar som har kontanter och inte den här Malmösommaren? Vem har makt över informationen, vem vet vilken granat som bara var ett skrämseltrick och vilken vi bör frukta på riktigt? Och vem bestämmer över liv och död? Till vem ber vi om nåd?”
Hon sätter här fingret på kriminalitetens egen värld, den som överallt annars kallas maffia men som i Malmö fått absolution hos den goda medelklassen, vars liv sällan eller aldrig påverkas av vendettorna.

Utifrån egna erfarenheter visar hon att en kriminella människa kan nå avsevärd framgång om den enda juridiskt giltiga makten ifrågasätts och eroderar. När staten och dess lokala företrädare börjar retirera tar kriminella gäng minst ett steg framåt för att etablera sin makt. Karlsson:
 ”I protokoll från muthärvan på Malmös migrationsverk vecklar en korruption ut sig som går djupare än snabba affärer. Det är handläggare som upptäcker skotthål på sina balkongdörrar och misstänker kolleger hon deltagit i gråzonsaffärer med. Det är företrädare för skånska lågprisarbetsplatser som gör upp om vilka som ska ta sig an vilka asylsökande praktikanter och vilka betalande kontraktsjägare med siktet på arbetstillstånd. Och det är medarbetaren på förvaret som sparar ett foto på den avvisade mannen för att erbjuda honom till olika senioranställda på Migrationsverket. Han behöver inte ragga länge. En blivande enhetschef tackar ja och hämtar öppet tillbaka den avvisande sekunden efter att hennes myndighet hållit honom inlåst, för ett mycket kort äktenskap, och ett pass. Inte ens myndighetsutövarna själva tror alltså på myndighetsutövning så som de tror på att inlåsta vänder sig till myndighetspersonalen som privatpersoner och på det mest intima sätt ber om nåd. Samtidigt som de rent faktiskt arbetar på Migrationsverket gör de sig till vandrande privata migrationsverk. Enmansmyndigheter med rätt att avgöra vem de känner för att bifalla just i dag. Kanske efter att ha ryckts med av ett fotografi.”
 Det som här berättas hör inte till sagornas värld. Det är Malmö 2015. Det är Aftonlandet som öppnat sina portar för en hel stad, för ett helt land.






3 kommentarer:

Anonym sa...

Tack Thomas. Du är ovärderlig. Du ger så mycket kunskap och insikter. Härda ut!
/Göran

Anonym sa...

Ja Thomas det går verkligen fort nu och i Rostock väntar 5000 migranter för att komma på färjorna till Sverige. 14000 per vecka väntas nu till Sverige.
Jag har rätt länge sagt att det är NOG, men vem lyssnar på en vanlig svensk. Och jo jag är svensk och kommer så att förbli tills jag dör, sedan får politiker och andra kalla mig vad de vill.

Anarkin står för dörren och just nu väger hela samhället hit och dit. En sak som säger mig att sammanbrottet närmar sig är de allt hätskare utfallen mot Sverigedemokraterna från maktapparaten. Makteliten inser till slut att kollapsen kommer och då letas efter syndabockar för att själva kunna klara sig från folkets vrede.
/Karin

Anonym sa...

Premiärminister Orban tar till orda.
https://www.youtube.com/watch?v=0OF0MKYhMkA