Upplopp, avlopp, utlopp

Ordningsmakten kämpar förtvivlat för att fälla upploppsmonstret. Foto: Lennart R.

Lars Vilks skriver på sin blogg om de allt mer fantasifulla analyserna och förklaringarna till att det brinner i svenska förorter:

"Ett icke oävet uppslag är att söka svaren i historiens vingslag. Lars Lindström (Expressen) följer denna möjlighet och menar att upplopp inte är ovanligt i Sverige. Sådana sker, menar han, regelbundet och utan att det har något att göra med invandring. Så sent som 1956 var det ungdomskravaller, ett talande bevis på den rika frekvens med vilken ungdomsfrustrationen söker sitt utlopp. 'Den obehagliga sanningen är att ingen vet varför det händer' är rubriken på hans artikel; historien, som han ser det, berättar inte varför den pulserar med sina utbrott. – Om jag själv skulle lämna ett obetydligt bidrag till denna stora fråga citerar jag Freud: 'Ibland är en cigarr ingenting annat än en cigarr'."

Det som skrivs på landets kultur- och ledarsidor kan med få undantag betraktas som hjälplöshetens nödvändiga försök. Men de förklarar ingenting. De har inte ens en möjlighet att förklara därför att de lever i den politiska och mediala klassens övre syrebefriade skikt. Jag tror att Lars Vilks kommer allra närmast sanningen när han citerar Freud ovan. Ett upplopp är ett upplopp är ett upplopp. Jag ska inte ta till brösttoner, men jag växte själv upp på platser i Malmö som idag betraktas som besvärliga förorter (behöver jag säga Sevedsplan eller Lindängen, Lorensborg eller Bellevuegården?) och jag skulle aldrig komma på tanken att köpa de av sociologi och marxistisk undervegetation tyngda förklaringarna. Man behöver inte vara liberal för att påpeka att fattigdom inte automatiskt innebär att man slår ner människor, slår sönder deras egendom eller eldar upp den. De handlingar vi ser behöver inte packas in i statsideologiernas rosa omslagspapper.

Jag kan inte låta bli att tänka på diskussionerna i England efter de katastrofala upploppen i bland annat London och Birmingham. Jag skrev om det i min bok Black Country, till exempel detta:

Birmingham utsattes svårt av den våg av upplopp som pågick i olika engelska städer i augusti 2011. Den 9 augusti meddelade polisen i staden, att man arresterat 130 personer, som enligt polisen ägnat sig åt ”sinnesslöa ligistfasoner”. I Birminghams centrum, utmed New Street och Corporation Street krossades massor med fönster och butiker plundrades på allt från mat, drycker och kläder, till tv-apparater, mobiltelefoner och annan dyr elektronik. Men till och med McDonalds råkade ut för förstörelsen. De gripna beskrevs av polisen som ”häpnadsväckande unga”.

Chris Sims vid West Midlands Police sa att han betraktade gängen, ”inte som en ilsken hop utan som en girig sådan.” Ett ögonvittne berättade för BBC att ungdomsgängen löpte amok och att de till och med körde in motorcyklar genom krossade butiksfönster. Fram emot midnatt satte gängen eld på Holyhead Road´s polisstation och ett antal polisbilar attackaderas runtom i staden.

Shabana Mahmood, parlamentsledamot för Labour från Birmingham Ladywood kallade upploppen för “sinnesslös brottslighet”. ”Det är uppenbart”, fortsatte hon, “att vi måste diskutera och begrunda om det finns några underliggande orsaker och lära oss läxan av dessa incidenter.” I Guardian skrev Riazat Butt och Martin Wainwright i en större artikel om det fasansfulla mordet på tre unga män i Birmingham. De krossades under en bil som i hög fart körde över dem. Boende i Winson Green där de tre unga männen dödades hjälps åt att vakta sina små företag och butiker och man varnade för att risken för sammanstötningar mellan olika folkgrupper ökat markant. De tre dödade var pakistanska muslimer. Två av de dödade var bröder  och den tredje en vän till dem. De var ute på gatorna just för att vakta sin biltvättsfirma. Att de dödades avsiktligt tycktes de flesta vara överens om. Blickarna riktades mot en grupp unga svarta afro-karibier.I april 2012 ställdes 8 män inför rätta för att ha utfört morden. Tre bilar ska ha varit inblandade i vad som beskrivs som en noggrant planerad aktion. De åtalade är Ryan Goodwin, 21, Shaun Flynn, 26, Juan Ruiz-Gaviria, 31, Joshua Donald, 27, Everton Graham, 30, Adam King, 24, Ian Beckford, 30, och Aaron Parkins, 18, samtliga från Birmingham. Så vitt jag vet har ännu ingen dom avkunnats.

Många upprörande brott begicks under dessa dagar av upplopp. Men det som brukar kallas för ”den tysta majoriteten” gav inte uttryck för sin indignation förrän historikern David Starkey i direktsänd tv, i BBC-programmet Newsnight (BBC 13 augusti 2011), lättade sitt hjärta och sade vad han menade om upploppen.

I en artikel (The Telegraph 19 augusti 2011) beskrev han vad som hänt honom sedan dess.

”Vilken vecka! Det är inte varje dag man drabbades av sådana personangrepp av ledaren för Hennes Majestäts opposition.” inledde han den första artikeln, där han beskriver hur Ed Miliband kallade hans uttalanden för ”rasistiska” och att de ”måste fördömas av alla”. Vad hade Starkey sagt? Enligt utskriften av tv-programmet hade han bland annat sagt: ”En särskild sorts våldsam, destruktiv, nihilistisk gangsterkultur har blivit högsta mode. Den sortens svarta manliga kultur strider mot bildning.”  ”Det handlar inte om hudfärg, det handlar om kultur.”

Men nu var ju Starkey långt ifrån ensam om att uttrycka den åsikten. Till och med svarta bildningsivrare som Tony Sewell och Katharine Birbalsingh försvarade Starkeys grundattityd gentemot ”gangsta”-kulturen och Tony Parson skrev i Daily Mirror, att ”utan det svarta Londons gängkulktur hade inga av dessa upplopp ägt rum, inte heller de upplopp i Manchester och Birmingham som huvudsakligen bedrevs av vita bråkstakar.” Den 20 augusti återkom Starkey i en annan text, skriven av David Blackburn, där han anger den nationella identitetens sammanbrott som grundorsak till upploppen (Spectator 20 augusti 2011).

Starkey hänvisar till Lindsay Johns (I sin egen profil hos Guardian beskriver han sig så här: ”Lindsay Johns is a writer, broadcaster and hip-hop intellectual"), som bland annat skrivit att ”språk är makt, och om man använder ’gettospråket’ gör man ungdomen maktlös.” Starkey själv säger något grundläggande om yttrandefrihetens karaktär: ”Jag måste vara lika fri att kommentera problem i den svarta befolkningen, som svarta är att peka finger åt vita, vilket de ofta gör, och ofta med all rätt.” ”Ett samhälle fungerar inte utan ömsesidighet”, säger han.

Den 12 augusti publicerade författaren och sociologen Zygmunt Bauman en artikel (Svenska Dagbladet, 12 augusti 2011, ”Plundring substitut för shopping”). som i allt väsentligt gick på samma linje som Starkey. I den skrev han bland annat:

”Det här är inte de hungrigas upplopp. Det är de defekta och diskvalificerade konsumenternas upplopp (…) Föremålen för vår åtrå, vars avsaknad vi så djupt avskyr, är nuförtiden många och varierade, och deras antal, liksom frestelsen att äga dem, blir större för var dag som går. Och så ökar vreden, förödmjukelsen, illviljan och missnöjet som väcks av att man inte äger dem – liksom begäret att förstöra det man inte har tillgång till. Att plundra butiker och tända eld på dem uppkommer ur samma impuls och tillfredsställer samma längtan.Vi är alla konsumenter nu, först och främst konsumenter, vi har rätt att konsumera och vi är förpliktigade att konsumera (…) För defekta konsumenter, samtidens icke-ägare, är icke-shoppandet det oförverkligade livets gnisslande och gnagande stigma – ett tecken på ens egen icke-existens och oduglighet. Inte bara avsaknad av välbehag: avsaknad av mänsklig värdighet. Av livsmening. Och slutligen, av mänsklighet och alla övriga skäl till självrespekt och respekt för andra människor.”

Jag inbillar mig att Baumans analys är den viktigaste av allt som skrev hösten 2011. Upploppens karaktär måste beskrivas och förklaras innan man kan diskutera hur man ska hantera dem. Om man är medveten om att man har att göra med ”defekta konsumenter” behöver man inte heller lägga så mycket onödig energi på marxistiskt influerade återvändsgrändsbegrepp om fattig barndom, ”utanförskap” och andra ursäkter för ett beteende som sist och slutligen bara är ett uttryck för den extrema egoism som annars betraktas som föraktlig.