Edmund Burke |
"Tory leaders have forgotten what Edmund Burke understood: true conservatives are driven by more than economics. As the Conservatives strive to heal the divisions in their party it must surely have occurred to them to wonder what the word 'conservative' really means, and why it has had, for so many British people over the past 200 years, such a positive resonance. The important lesson of the local elections is not that the party is losing appeal for marginal groups and floating voters – to whom it never appeals for long in any case. The important lesson is that the party has jeopardised the allegiance of its core constituents, those who willingly describe themselves as conservatives, and live according to the unspoken norms of a shared way of life."Det intressanta här menar jag vara det faktum att Scruton beskriver en process som sedan bra länge pågått också här i Sverige, då de "konservativa" politiska partierna seglat iväg från sin egen historia och därför förlorar stödet från sina forna anhängare. Någon outtalad vilja att dela en gemensam norm för hur man bör leva sitt liv finns förstås inte, varken i Torys krets eller i Moderaternas. Ett skred pågår och det blir synligt också i samhällets minsta kollektiva enhet: familjen. Scruton kopplar den frågan till den som handlar om en nations gränser och hur immigrationen ser ut, både till sin karaktär och till sin omfattning.
"The primary institutions of civil society – marriage and the family – have no clear endorsement from our new political class. Most importantly, our parliament has, without consulting the people, handed over sovereignty to Europe, thereby losing control of our borders and our collective assets, the welfare state included. In its attempt to address the economic legacy of Labour's spendthrift policies and the widespread abuse of the welfare system the party has the full support of its traditional constituency. Nevertheless, it seems unaware that in the hearts of conservative voters, social continuity and national identity take precedence over all other issues. Only now, when wave after wave of immigrants seek the benefit of our hard-won assets and freedoms, do the people fully grasp what loss of sovereignty means. And still the party hesitates to reverse the policies that brought us to this pass, while the old guard of Europeanists defend those policies in economic terms, seemingly unaware that the question is not about economics at all. "Scruton fortsätter genom att anknyta till den engelska, lantliga självbilden som en viktig beståndsdel av medborgarnas identitet:
"For two centuries the English countryside has been an icon of national identity and the loved reminder of our island home. Yet the government is bent on littering the hills with wind turbines and the valleys with high speed railways. Conservative voters tend to believe that the 'climate change' agenda has been foisted upon us by an unaccountable lobby of politicised intellectuals. But the government has yet to agree with them, and meanwhile is prepared to sacrifice the landscape if that helps to keep the lobbyists quiet. Conservatives believe, with Burke, that the family is the core institution whereby societies reproduce themselves and pass moral knowledge to the young. The party has made a few passing nods in this direction, but its only coherent policy – sprung on the electorate without forewarning – is the introduction of gay marriage. Sure, there are arguments for and against this move. But for the ordinary voter the family is a place in which children are produced, socialised and protected. That is what the party should be saying, but does not say, since it is prepared to sacrifice the loyalty of its core constituents to the demands of a lobby that is unlikely to vote for it."Sättet som Scruton här beskriver den konservative brittens bild av familjen är i mina ögon varken särskilt anmärkningsvärd eller kontroversiell. Jag började själv mitt vuxenliv med att leva i ett minikollektiv med två andra unga män. Men inte betraktade jag oss som en familj! Familjen kom när jag gifte mig och blev pappa för första gången. Att just min familj misslyckades har jag svårt att koppla till dagens utbredda uppfattning om att familjelivet är förtryckande, inskränkt och förminskande. Jag tror tvärtom att familjelivet är och kan vara just den sociala och personliga plattform som behövs för ett anständigt liv. Eftersom jag har lång erfarenhet av just ett sådant familjeliv efter det första, misslyckade, vågar jag hävda att Scruton här är inne på det grundläggande. Man bör akta sig för att göra sina egna misslyckanden till åtråvärd norm. Att Scruton skriver om ämnet i samband med sina observationer av de forna konservativa krafternas urlakning och förfall gör det bara ännu intressantare. Min egen gissning är att alla europeiska partier som tycker sig vara i samma familj av "konservativa", kommer vi mycket snart att se som förvandlade till ännu ett kluster av socialliberala eller socialdemokratiska maktapparater. Ja, jag tror rentav att vi redan ser det. Mer eller mindre villigt.
Uppdatering: min egen attityd till "det konservativa" består egentligen av en fråga: vad är det i våra nuvarande samhällen som förtjänar att "konserveras"? Den frågan hänger också samman med min grundläggande kritik av den nationalromantiska kretsen (SD och andra), som tror sig kunna återvända till ett drömmarnas folkhem. Det förflutna är för alltid förlorat. Det som skulle konserveras är redan söndermalt, uppätet, förbrukat, förstört... Och framför oss ligger en tid av nya våldsamma konfrontationer och konflikter.
4 kommentarer:
På nattsbordet, "Kultur räknas" av Roger Scruton med förord av Johan Hakelius minsann.
Vad talar JH och Åsa Linderborg om på firmafesterna kan en undra.
Scruton må vara någonting på spåren.
Finns det inte omistliga grundvärden som håller på att lösas upp i det grå papjemache´ åtminstone jag betraktar multikulturalismen som?
I går i Snaphanen av Julia Caesar om Miljöpartiet som med sin omsorgsinvandring faktiskt bidrar till ökad miljöförstöring!
Ännu ett exempel på när oförenliga ideal hoptvinnade förändrar den naturliga ordningen och marschen mot undergången eskaleras.
HUBERT
Varför ser den engelska landsbygden ut som den gör? Kanske för att stora delar av landsbygdsbefolkningen jagades iväg under Burkes tid och tidigare, för att ge plats åt den konservativa engelska överklassens nöjen. De bortjagade hamnade i nya avskyvärda industristäder som Engels såg i början av 1840-talet och beskrev och delvis utgjorde underlaget till hur Marx såg på världen i Kommunistiska Manifestet. Just i Manifestet visar Marx vilka krafter det är/var som river ner såväl familjer som samhällen och allt som är hederligt och anständigt.
Den konservative brittiska familjen, det är väl också den som skickar barnen på internatskola?
Min förre chef och hans numera make har varit ett par i närmre 30 år. De är symbolen för det samkönade äktenskapet i landet där jag bor, men det som framför allt slår mig i den senaste tidningsintervjun är deras förmåga att leva tillsammans, att komma över utmaningar, att inte ge upp det gemensamma projektet. Familjen som en stabilitetsfaktor i samhället är inte nödvändigtvis begränsat till den barnuppfostrande traditionella familjen.
Ja Anna, det är självklart det du säger om att två män eller två kvinnor kan ha ett gemensamt och bra liv.
Å andra sidan är det inte enbart övberklassfamiljerna som skickar söner till internatskolor som det talas om. Torys väljarbas är betydligt större än så, och jag tror att hans viktigaste poäng är att visa hur dessa människor i allt mindre grad känner igen sig. Det är ju ett all-europeiskt fenomen.
Hubert, "de omistliga grundvärdena" - just det, dessa vi kan titta i månen efter. Men det som finns kvar måste vi försvara varje dag, till exempel yttrande- och tryckfriheten, allas likhet inför lagen... sådant.
Björn, första kapitlet av min bok Black Country handlar om precis det du syftar på, inklusive Engels lysande bok om arbetarklassens framväxt och misär i England.
Skicka en kommentar