Det jag särskilt fäste mig vid i texten var sidorna 177 – 181, d.v.s. andra delen av essän, som tar upp tre ”tre grundläggande antaganden” som samtiden gör av barn och skola: 1/ Att vuxna bara finns där för att hjälpa barnen, att de egentligen ska finnas i sin egen ”barnvärld” utan att lärare eller föräldrar lägger sig i, 2/ antagandet att läraren egentligen bara ”ligger ett steg före” eleverna, att de i skolsalen är jämlikar och att de tillsammans, utan lärarens auktoritet, utforskar tillvaron, och 3/ att man bara kan lära och förstå sådant som ”man själv har gjort”. Allt detta ska, säger Arendt, leda till att de vuxna ”respekterar barnets oberoende”. Detta är, säger hon, bara ”ett svepskäl” och leder till att eleven lever i en ständig barndom där bara leken anses vara en giltig metod för inlärning.
Se där, en beskrivning av 2000-talets Europa! Den evigt unga som i shoppingkulturen vägrar bli vuxen: en rockmusikens och trendernas fånge som vill ”ha roligt” och ”leva livet” istället för att via bildningen och kulturen blir en mognare och ansvarstagande vuxen människa. Hannah Arendt säger att detta skolväsende egentligen bara leder till ”majoritetens tyranni”.
Barnet "förbjuds” att mogna och måste inordna sig i den ”verkligt tyranniska auktoritet” som massan har att erbjuda. Hon menar att skulden delvis ligger i den moderna psykologin och i en pedagogisk metod som vägrar erkänna att det är det förflutnas kunskaper som alltid måste föras vidare till en ny generation. Skolans kris speglar en mer allmän kris och instabilitet i det moderna samhället. Den moderna undervisningen hejdar varje försök att utveckla barnet så att det lämnar barndomens värld. Den hindrar också läraren om han eller hon ser sig som en förmedlande länk mellan det förflutna och nuet, därför att det skulle kräva en särskilt stor respekt för det förflutna. Hannah Arendt citerar Polybus som säger, att den som undervisar måste ”vara värdig sina förfäder”.
Essän The Crisis in Education finns i Hannah Arendts bok Between Past and Future (Penguin Classics 2006).
2 kommentarer:
Mycket intressant. Jag undrar utan ironi eller baktanke vad som enligt A. Då är _skälet_ i motsats till svepskälet, jag känner ju igen hennes beskrivning, delvis från erfarenhet av arbete som lärare. Anger hon det?
TJ
Hm. Dock skrevs det som du minner om 1954, dâ andra problem än vâra ställdes. Jag ser min lilla i en mer gammalmodig skola, den franska, - som dock är ack mer modern än den var 1954 - och tänker som Arendt att jag gärna skulle lâta henne vara mer kvar i sin barndom än hon tillâts. Samt sett exempel pâ nittonâriga briljanta studenter som rabblade citat och annat, argumenterade retorik med en nästintill skrämmande säkerhet. Balansgângen, inte sant? Svenska skolan med sin allmânna frihet har med all säkerhet gâtt för lângt, men den skola Arendt kritiserar, var den bättre för individen? vet ej.Detta borde säkert funderas över mer ân en spontan kommentar som denna, men lât oss ej glömma att vi idag ocksâ en hoper ungdomar som idag är skolade att tala, resa, vâga. Kvinnor som fâr vara individer som män etc etc. Och dâ är jag den första att vara ledsen över alltför fâ krav. Arendt skulle med all säkerhet idag anpassat sin text, men grundtanken vore nog densamma?
Skicka en kommentar