Handikappade barn och vuxna som lär sig

Jag har idag haft ett lärorik och fint samtal med en mamma till en handikappad pojke i tonåren. Hon berättade om sin kamp för sonens anständiga liv och jag berättade om Hugos och hans föräldrars kamp. Tror att jag idag fick en större förståelse för vad det betyder för dessa unga människor att kunna se sig själva i andra, att helt enkelt handgripligt förstå att de inte är ensamma i världen. Den handikappade pojkens mamma berättade vad det betydde för sonen att han fick se andra i hans ålder använda blöja. Det Hugo möter i Amerika sedan åtta dagar tillbaka är levande bevis på att det finns några hundra till i världen som inte bara har samma syndrom utan också rent fysiskt är lika varandra (och bär samma svarta, skyddande glasögon). Man kan förstå lidande både teoretiskt och praktiskt. När bägge kunskaperna faller på plats blir kunskapen större, så också för mig som genom datorn på långt avstånd betraktar och följer Hugo-familjen i Amerika, sker det en process som jag förhoppningsvis får nytta av framöver. På bilden samtalar Hugo med en ung flicka från Japan. Flickan heter Reina och det är ju ett passande namn för Hugo som av sin mamma ofta kallas för lille prinsen. Hugo och Reina delar syndrom, men uppenbarligen också något annat. Det får mina seende ögon att tåras, av tacksamhet och rörelse. Om Hugo kan man läsa i hans egen blogg och så kan man förstås gå in på Alströmsällskapets hemsida och följa vad som händer därborta.