 |
| Foto: Thomas Nydahl |
Adorno skriver att det gängse argumentet för tolerans är en bumerang. Alla människor är inte lika, men den myten, säger han, "passar det här samhällets allra skummaste tendenser". Varför? Jo, för att viljan att avskaffa varje mänsklig skillnad leder till det totalitära, i slutänden till koncentrationslägret. Man får inte använda vänskapligheten som måttstock, eftersom "toleransens förkämpar" alltid "tenderat att visa intolerans mot varje grupp som inte anpassar sig". Nå, måste vänligheten alltså vara intoleransen baksida? Jag tror inte det. Men jag tror att Adorno har rätt i att man ytterst bekämpar det som skadar ett demokratiskt statsskick med yttrande- och tryckfrihet inskrivet i grundlagen. Det gör man inte för att man egentligen tycker illa om individerna, man gör det om de som kollektiv försöker avskaffa demokratins anda.
Jag läser nu med förundran vad som skrivs efter tre nätters alltmer spridda bränder och upplopp. Det största problemet för media- och politikerklassens tycks vara att ordningsmakten försöker återställa ett uthärdligt tillstånd, vilket förmodligen de allra flesta människor bosatta i dessa områden längtar efter. När de boende talar om scener som får dem att minnas Irak och Afghanistan skrivs det "debattartiklar" om poliser som använder ett nedsättande språk. Nå, vilket är hönan och vilket är ägget?
Själv uppväxt i en förort och boende i en förort med min familj fram till 1982 (då jag inte bara tröttnat på Bellevuegården, Lindängen och Nydala utan på hela Malmö) kan jag inte erinra mig att vår "maktlöshet", vårt behov av "att ha någonstans att vara" eller eventuellt "värmen" fick oss att elda upp bilar, hus och hem eller kasta sten och krossa rutor. Jag har alltför intima band med det fattigfolk som bor i förorterna för att köpa så billiga argument. Det som förvånar mig är att kultursidorna - från Sydsvenskan i Malmö till Expressen och Aftonbladet i Stockholm plus oändliga rader lokala avnämare - med sådana argument tror sig "förklara" eller ens "analysera" situationen. De är kanske livrädda för att någonting av getto-, etnifierings- och särartskulturens bräckliga ideologibygge ska rasa. Jag tror att varje utbrott av besinningslöst våld för oss allt närmare avgrunden, både på de orter där det nu sker och i ett större riksperspektiv.
PS:I vanlig ordning har vår "statsminister" uttalat starkt fördömande. Vid gårdagens presskonferens fällde han dessa ord: "Låt oss tala klarspråk. Detta är inte okej." Får mig att minnas hans försenade reaktion på självmordsbombaren i julhandeln, då samme "statsminister" sa: "Detta är inte önskvärt". Det är den infantila kulturens ledarskap vi ser, en kultur som tror sig kunna ha roligt och skratta livet igenom, även om det brinner. Man bara väntar på att hela regeringen klär sig i basketkepsar.
7 kommentarer:
http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/valdet-ar-de-maktlosas-sprak/
Dagens kräkmedel, samma Heberlein.
Kvinnan som efter Utöyadådet jämställde Åkesson med Breivik.
De som skriver på kultursidorna, särskilt kvinnorna, förstår inte hur testosteronet och machotänket kan trigga igång unga män och vilken makt och primitiv njutning dessa kan känna när de i samlad tropp anfaller "de andra", i det här fallet svensk polis och räddningstjänst.
Eftersom kulturdebattörerna inte förstår machoattityden och njutningen i att terrorisera andra måste de istället hitta förklaringar utifrån sina egna referensramar. Då hamnar de i ursäkterna om "utanförskap", "vi har ingen lokal", "ingen lyssnar på oss" och annat som känns tryggt och bekant.
Bor i det trygga Limhamn, kommer ur medelklassen, är ingen eldsjäl, jag bara konstaterar:
Sveriges elit har bestämt att landet skall civilisera en ny underklass.
Ett kostsamt projekt.
Ingen av våra ståuppare har en chans mot Erik Ullenhag, Löfven eller Reinfeldt som försöker balansera mellan att försiktigtvis antyda att bilbrännande är dumt och att beklaga om poliser är brutala i munnen och deras hundar uppträder som pitbulls.
I skenet av gulsvarta lågor som snart svedjer nationens fnösktorra fundament är det makabert underhållande det skådespel som pågår.
HUBERT
Det här är ju inte de första ungdomskravallerna i Sverige. Tar man min hemstad så har vi Götgatan 1948, Hötorget 1965, Berzelii Park och Kungsgatan (minns inte år, sistnämnda tror jag var raggarupplopp omkring nyåret under en tid). Senare var det slagsmål i Kungsträdgården och då hade det kommit en avgörande skillnad: det var inte så att man längre kunde vara tämligen säker på att få jobb när man slutade skolan! Och på den vägen har vi varit under några årtionden. Sämre standard på utbildningen och svårare med arbeten - recept på problem!
Ett problem med de här upploppen är att de inte är politiska såtillvida att de inte formulerar krav och förslag. Att tända eld på grannarnas bilar verkar tämligen meningslöst när förslummade bostäder, arbetslöshet, nedlagd samhällsservice, kriminalitet och liknande är de verkliga problemen. Har faktiskt diskuterat detta med en malmö-maoist (jo, det finns sådana!) som hävdade att upploppen i förorterna skulle vara proletära resningar. Själv ser jag dem snarare som trasproletära utbrott (ungefär i stil med vad som hände i England för något år sedan) som inte förbättrar något och som bara leder till mer elände och att fel människor drabbas.
Det är klart att Husbyborna själva skulle kunna ta hand om det här som Reinfelt säger, men menar han att de skall bilda någon slags folkmilis? Bland de vanliga bråkiga grabbarna som lär lugna ned sig finns det förmodligen en del i lite högre ålder som är verkligt farliga typer och som man nog bör ha polisutbildning för att kunna hantera. Men samtidigt finns ju frågan om hur polisen uppträder, om det är rätt i alla lägen. Ibland kan det ju bli fel, och det måste man få diskutera för hur kan det annars bli förhoppningsvis bättre framöver?
Thomas,
Din kommentar är nog en av mycket, mycket få klarsynta jag läst. Tack!
Carl Hamilton skrev för några år sedan en bok om det infantila samhället. Det har blivit värre sedan dess. Jag brukar ofta tala om infantokrati. Och den etiketten har jag inga svårigheter att sätta på nuvarande situation. Samhället och ordningsmakten ryggar tillbaka för tonårspöbeln. Det är i sanning en infantokrati lika "god" som den i Flugornas herre.
70-talets naiva idéer om det "anti-auktoritära" och "det är rätt att göra uppror"-flum parat med några decennier av en nyliberalism som predikar gränslöshet, egoism, ytlighet, ungdomsfixering och konsumism har tillsammans skapat grogrunden för de djupt obehagliga konsekvenser vi ser idag. Mångkulturalismen, konsensuskulten mellan radikal rödgrön vänster, sossar och borgare samt en debatt präglad av censurivrande och pariah-stämplande av t o m de mildaste kritiker av ovan nämnda konsensus eller mångkulturalism har skapat ett samhälle med starka spänningar. Nu har en del av dem kommit upp till ytan, men det är ett svåröverskådligt fenomen som mycket väl kan ge avknoppningar vars konsekvenser vi idag ännu inte är medvetna om. Det lågintensiva kriget tycks med brutal uppenbarhet vara här. Jag tycker inte att det är för starkt att kalla detta för ett krigsliknande tillstånd. Det påminner starkt om de scener som utspelades i Libanon i teverutan på 70- och 80-talet när jag var liten grabb. Eller bilder från Nordirlands sekteristiska våld under samma tid. På båda dessa platser och konflikter var militären inblandad. Jag säger inte att det behöver bli så nu (jag hoppas vid gud att det inte kommer till det), men att det ens går att göra en jämförelse mellan dessa konflikter visar på allvaret i dem. Det började inte med Husby och kommer inte sluta med Husby. Det kommer förmodligen bli värre innan det kan bli bättre. Och en förbättring kräver lång tid, svåra och viktiga politiska beslut, en politisk omvärdering av vissa frågor och en förändring av såväl mentaliteten såväl som debattklimatet i Sverige.
Det som nu händer är ett uttryck för ett extremt tillstånd. De flesta av oss - invandrade som infödda - vill leva i ett vänligt, välordnat samhälle. Sverige var en gång för inte så länge sedan ett sådant land (Folkhemmet).
Jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att något sådant här skulle hända i det land jag växte upp - det som var känt för att vara just vänligt, välordnat, fredligt men så tråkigt att man visste att här kunde aldrig något hända - gott som ont.
Den tiden tycks vara förbi. Frågan är om den går att återskapa eller om den för alltid är förlorad. Men vi måste nå tillbaka till de värderingar som präglade detta samhälle. Och de går inte genom den splittringspolitik som våra politiker från vänster till höger har fört i åratal. Händelseutvecklingen i kombination med en strypt debatt riskerar att skapa en krutdurk. Det sägs ofta idag att debatten om invandring och integration är "polariserad", men för det krävs att det finns två poler. Som det är nu tillåts bara en pol att yttra sig medan den andra polen censureras, stämplas som mentalsjuk (se suffixet -fobi) eller pariah-stämplas med andra lämpliga etiketter ("rasist", "högerextrem", "Sverigedemokrat", sov.). Toleransens förespråkare uppvisar ofta en extremt aggressiv intolerans t o m mot milda invändningar och nyanser eller schatteringar av den egna uppfattningen - för att inte tala om hård kritik eller genuin opposition mot den. Men i demokratins väsen måste ändå ligga att där finns en dynamik och att denna ligger i en öppen polemik och brytning av åsikter. Någon sådan existerar inte idag. Inte förrän en sådan infinner sig kan vi ta itu med dessa akuta samhällsproblem på allvar.
Jag är oroad på allvar. Dessa problem är komplexa och ingen vet hur de kan lösas. Herregud, de gamla etablerade partierna vill inte ens diskutera dem, än mindre se och erkänna dem. Kan något gott komma ur allt detta elände gällande denna sista punkt? Vågar man hoppas att detta blir en ögonöppnare och en brytpunkt för den svenska politiska debatten? Hoppas kan man alltid göra men debattklimatets tröghet och ideologiska fastlåsning och blinda förnekelse tycks i det närmaste vara total. Ändå måste jag tro på en kommande förändring. Trots allt.
[Fick dela upp min kommentar i två delar, eftersom den överskred antal tillåtna tecken]
Man kan i det här sammanhanget också ta upp att det från societetens håll finns ett visst förakt för polisen, då man anser att den är en del av den råbarkade pöbeln.
Exempelvis kan man nämna Leif GW Persson, som trots sitt vanvårdade yttre får anses som en priviligierad person. Han är en auktoritet när det gäller brott och brottslingar, men hans inställning till polisen förefaller allmänt nedlåtande.
Persson, själv akademiker, hyser respekt för kriminaltekniker och vissa utvalda utredare, men tycks ned på poliser som sådana, i synnerhet landsortspoliser och ordningspoliser.
Skicka en kommentar