Israel/Palestina vid samma vägskäl - igen

Grabben i sängen - Dov och Jolandas första barn - bör vara i 30-årsåldern nu. Det är han och hans generation som avgör landets öde. Jag vill minnas att det här är mot slutet av 1980-talet, då jag bland annat besökte dem i Tel Aviv. Dov hade skrivit "Sharing a joke, Tom and Tom" eftersom grabben var min namne.

Aron Lund sammanfattar i Expressen:

"Om det inte blir någon tvåstatslösning för att Israel har byggt bort den, och det inte blir någon enstatslösning för att den alltid varit orealistisk, så är det helt enkelt så här konflikten ser ut. Välkommen till den permanenta ockupationen."

Oavsett om han har rätt eller fel blir slutsatsen densamma: mörker. Vid varje ny väpnad urladdning måste man ställa frågorna man ställt sig hela tiden. Mina resor i Israel och på Västbanken ägde rum på 1980-talet och alldeles i början av 1990-talet. Inte en dag har gått sedan dess då jag tänkt att det jag fick se och höra skulle ha förändrats i något radikalt avseende. De barn jag mötte på resorna är vuxna nu, de har både hunnit göra värnplikt och deltagit i olika militära sammanhang. Vad de tänker är viktigt. Dagens unga israeler avgör den närmaste framtiden. Precis som de unga palestinierna gör det utifrån sin horisont. Finns det alternativ till "osthåls"-politiken på Västbanken och heligt krig från Gaza? Jag vet inte, om de finns är de svåra att få syn på. Den palestinska myndighetens man tycks mest upptagen med att ta emot utländska delegationer. Och Hamas gör vad de alltid gjort: förtrycker, förnedrar och mördar. Ibland har jag tänkt att en israelisk samlingsregering skulle kunna lösa några av de svåraste frågorna - därför att de på sätt och vis skulle representera en nationell konsensus - men lika snabbt har jag insett att den sortens tankar är oerhört naiva.

Ja, det var den tiden då jag alltid köpte Ofra Hazas skivor med mig hem. Som den här: