Författare som skildrar sin barndom är en så vanlig
företeelse att det är svårt att ens höja på ögonbrynen. Inte bara i svensk
litteratur. Barndomsskildringen - i gränslandet mellan fiktion och fakta - utgör en egen genre. Den går från generation till generation.
Jag behöver inte ge några exempel, de är allmänt kända.
Men så kommer det barndomsskildringar som inte bara omnämns
på kultursidorna, utan istället blir föremål för kvällspressens löpsedlar och
veckopressens förstasidor. Dessa böcker har skrivits av barn till det vi i
Sverige kallar ”kändisar”.
När Felicia Feldt utkom med sin bok Felicia försvann fick vi
se ett sådant skådespel på den offentliga scenen. Författaren och hennes
förläggare reste land och rike runt för uppläsningar, tidningsartiklarna och
intervjuerna blev allt fler. Det fanns en människa som var nära att krossas av detta. Hon
heter Anna Wahlgren och är mamma till författaren. När det stormade som mest
meddelade hon att hon inte tänkte låta sig intervjuas eller avbildas. Skavlan
slet och drog i henne, men han fick nej. Först den 29 september 2012 bryter
Anna Wahlgren tystnaden i en stor intervju gjord av Ingvar Hedlund i Expressen.
Hon ger honom den exklusiva rätten till intervjun. Ingen annan kommer att göras.
I intervjun berättar hon att hennes svar är färdigt, i form av en mycket
omfattande bok. Boken, Sanning eller konsekvens. Ickeroman visar sig vara 464 tättryckta sidor tjock.
Hur hanterar Anna Wahlgren det omfattande angrepp hon
utsatts för? Hon använder sig av en inte ovanlig metod. Att lägga ett pussel
genom att blanda texter från den tid då Felicia Feldt växte upp, med inflikade
argument och resonemang direkt knutna till texterna i Felicia försvann. Det fragmentariska är som metod mycket
klargörande. Den metoden medger belysningar från flera olika håll – också kring
exakt samma händelser och skeden.
Det sägs nu, inte minst på kultursidorna, att en mamma inte
får gå i svaromål när hon angripits. Den utsagan ter sig banal när man betänker
att angreppet fått sådan spridning, att det finns tryckt i en storsäljare till
bok och att press och andra medier gett så utförliga refererat att ingen nu
levande svensk kan tvivla på vad det innehåller. Leif GW Persson, som citeras i
Wahlgrens bok, skrev ju, att Felicia försvann var ”det mest seriösa försöket
någonsin i den svenska litteraturen att ta livet av någon med hjälp av en
skriven text”. Den sammanfattningen behöver man inte kommentera, det visar brutalt uppriktigt vilken situationen var.
Rätten att ge en motbild har varje människa. Förälderns
perspektiv är trots allt ett av två i samma familj. Lika viktigt som barnets
perspektiv. Föräldern och barnet är inte bara biologiskt och genetiskt bundna
till varandra, också psykologin och livets platser delar de. När de ser
tillbaka ser de två helt olika uppsättningar bilder, dofter och ljud. Anna
Wahlgren går med största noggrannhet igenom anklagelserna som riktas mot henne.
Hon fyller i, hon rättar, hon medger, allt utifrån den konkreta anklagelsen.
Med de frikostiga citaten ur hennes egna böcker, inte minst Barnaboken (1983)
och Mommo ( del 1, Det var en gång från 1995, del 2, Kvinnoliv från 1996 och
del 3, Barnfota från 1997) får läsaren också ta del av autentiska tidsbilder.
Offentligheten som domstol och avrättningsplats är en del av
den postmoderna kulturen. Den är för det mesta ett otyg. Det ena skälet är att
den rotar i människors privatliv. Men det andra och ännu viktigare skälet är
att den dömer människor, de som dömer kan rimligen inte veta vad som är sant.
Vi har sett det under den långdragna processen mot Julian Assange. Människor
har med största självklarhet uttalat sig om att han visst våldtog två kvinnor,
medan andra med samma självsäkerhet intygat att han inte gjort det. Den
offentliga domstolen ställer aldrig frågan till de människor som uttalar sig: ”Var
du med där, i sängen, bredvid Assange och kvinnorna?”. Jag menar att det
fungerat precis likadant i fallet med Felicia försvann. Det är så ohyggligt
många mediala viktigpettrar som intygat att de ”alltid” eller ”redan från början”
vetat och förstått vilken hemsk människa Anna Wahlgren var och är. Det är ett
minst sagt motbjudande spektakel.
En aspekt som kanske inte kommit fram i den offentliga domstolen är att Anna Wahlgren i dotterns bok faktiskt anklagades för konkreta, brottsliga handlingar. Till exempel att hon skulle ha ägnat sig åt "trafficking" genom att låta döttrarna bli lättåtkomliga byten för kåta karlar som bara hade att klättra in genom fönstret. Den sortens anklagelser gick bortom det som kunde "tolkas".
En aspekt som kanske inte kommit fram i den offentliga domstolen är att Anna Wahlgren i dotterns bok faktiskt anklagades för konkreta, brottsliga handlingar. Till exempel att hon skulle ha ägnat sig åt "trafficking" genom att låta döttrarna bli lättåtkomliga byten för kåta karlar som bara hade att klättra in genom fönstret. Den sortens anklagelser gick bortom det som kunde "tolkas".
Det sista jag vill beröra här är människan som perfektion
eller tillkortakommande. Den perfekta människan kontra den operfekta är ett
tema som den danske författaren Jørgen Leth ägnat mycket kraft åt. Jag tror att
jag utifrån hans böcker kan dra slutsatsen att den domstol som finns i
offentligheten egentligen söker den perfekta människa, den felfria varelse som
kan vara både ett ideal för oss andra skröpliga stackare och en förebild för
denna domstols alla åhörare. Poängen är bara den att den perfekta människan
inte finns, varken som förälder eller som avkomma. Jag ryser vid tanken på att
man kan jaga efter henne. Det är att jaga vind.
Jag menar att man är skyldig sig själv en läsning av Anna
Wahlgrens nya bok. Inte för att kika genom nyckelhål eller snaska i sig läckra
detaljer, utan för att den är ett svar från en mamma som befann sig mycket nära
den punkt där hon hade kunnat krossas. Istället använde hon sin förtvivlan och
sin energi på att skriva denna bok. Jag har läst den, ord för ord, och menar
att den är allt annat än oviktig. Kanske kan man rentav lära sig något inför
nästa fall som dras inför offentlighetens domstol?! Den frågan riktar jag både till mig själv och andra.
5 kommentarer:
Jag tycker det är beklämmande med människor som i offentligheten drar smuts över sina föräldrar. Jan Myrdals Barndom är så att säga prototypen i den här genren. Skildringarna säger nog minst lika mycket om författaren som om föremålen för författarskapet.
Jan Myrdals Barndomskildring var oerhört bra skriven , och inte särskilt förvånande med tanke på tekniken kring hans svala uppfostran hos de två ärelystna.
Sen har jag inte läst allt han skrev, och det är klart han gick över en gräns som gjorde de gamla föräldrarna olyckliga. Jag tror ändå man måste fråga sig hur många tysta icke-skrivande barn som varit olyckliga, och aldrig gett svar på tal.
Men: Jag har inte läst vare sig Felicias eller Anna Wahlgrens bok.
Gabrielle! Jo, Jan Mydals Barndom var bra skriven, men det var inte det mitt inlägg ovan handlade om. Bra eller dåligt skrivet, det hedrar inte någon att dra sina föräldrar i smutsen. Måste verkligen en olycklig barndom hämnas?/Arvid Bengtsson
Hämnas vet jag inte. Men jag tycker inte det är konstigt. Man kan ju lära sig något av Myrdalingarna; bland annat att strategiska ideologer med "fina tankar" och internationellt renommé inte alltid är så värst bra för barn.
Personligen kunde jag väl tycka att man kan
A. Vänta tills de dött.
B. Sovra lite i värsta utlämnandet.
Och det allra värsta är att vissa förläggare inte drar sig för att ge ut litterärt undermåliga böcker för att skapa sensation och tjäna pengar. En så kvalitetsmässigt låg bok som FF:s borde inte ha givits ut. Man kan bara jämföra dotterns stil med Annas böcker som så långt jag läst dem har haft en helt annan konstnärlig halt.
Skicka en kommentar