Massa och makt, Canettis värdefulla analys

Foto: Astrid Nydahl

Den 23 september 1985 började jag läsa Elias Canettis Massa och makt. Det var avgörande läsning. Det jag inte riktigt förstått men anat från sommaren 1978 och framåt, och som hade med min brytning med den svenska ml-rörelsen att göra, var att frågan om massan var något långt mer än en politisk/ideologisk fråga. Det jag trodde räckte som ett avståndstagande och fjärmande från Lenins, Stalins, Maos och Hoxhas monolitiska idéer skulle visa sig vara något större: en uppgörelse med totalitarismen.

Det totalitära tänkandets rötter, förlitandet på massan som drivkraft för att föra dessa totalitära idéer till makten, skulle blottas och jag skulle allt tydligare se det som förband fascismen och nazismen med kommunismen, och det som förband de totalitära traditionerna med varandra. Massan var dessa traditioners drivkraft och historiska motor. Elias Canetti kunde skriva något som jag tidigare inte sett hos andra författare och filosofer:

"Så snart man har överlämnat sig åt massan, fruktar man inte dess beröring."

"Den öppna massan består så länge den växer."

"Den slutna massan förskansar sig."

Hela den 509 sidor tjocka boken, översatt till svenska av Paul Frisch, sönderfaller i något som närmast kan beskrivas som aforismer. Ändå går den att läsa som sammanhängande, filosofiska resonemang. 1981 års Nobelpristagare i litteratur var ingen ny bekantskap för mig. Genom Alvar Alsterdal hade jag redan läst honom i utdrag och i presentationer i Studiekamraten. Hans Massa och makt var däremot ny. Den enda romanen, Förbländningen, kom ju redan 1975, och sedan de fina tunna volymerna, som bl.a. paret Edfelt översatte, sådana som Rösterna i Marrakesh, och sviten självbiografiska böcker med sanslösa titlar som Den räddade tungan och Facklan i örat.

Jag har öppnat Massa och makt hundratals gånger. Läst lite eller mycket. När jag slår igen den idag blir det med följande ord på näthinnan:

"I melankolin är man den som redan har blivit upphunnen och gripen". Jag vet att melankolin i Canettis teori är manins raka motsats, ändå kan jag inte frigöra mig från tanken att jakten på atomiseringen och det solitära livet också rymmer ett element av mani.