Ivan Andrassew: Historiskt.

Ivan Andrassew: Historiskt. (publicerat i Népszava, den 25 september 2011)

En kär bekant – han är inte jude för ett öre – ringde mig i fredags ”Tycker du det är en normal sak att en skara, anhängare till Jobbik, marscherar förbi under våra fönster och vrålar: leve Szálasi?”

Jag svarade att detta är en helt normal sak i den här staden.

Sedan fick jag höra att denna skara Jobbik-anhängare hade anslutit sig till den demonstration som palestinier som lever i Ungern anordnat med anledning av att FN:s plenarförsamling tog upp den palestinska statens sak till behandling. Jobbik-folket anslöt sig naturligtvis för att smäda judarna – detta var onekligen ett förträffligt tilfälle till det. Enligt ett reportage ackompanjerades redan samlingen vid Bemtorget av högljutt antisemitiskt böl. Det mest symptomatiska var trots allt att första hälften av tåget, som var på väg mot parlamentet, skanderade: ”Most, most” (på ungerska: ”nu, nu”, det vill säga: Erkänn Palestina nu), den bakre avdelningen däremot „missförstod” det; folk kände på sig att det var dags, så de stämde upp i ”Mocskos zsidók” (Smutsig jude).

Demonstrationståget hade uppenbarligen polisens tillstånd (de var ju inte tibetaner), polisen såg mycket riktigt till att demonstrationen inte skulle störas. Så mycket mer som parlamentsledamöter hedrade den med sin närvaro: Márton Gyöngyösi och Gábor Staudt. På Kossuthtorget anslöt sig Lóránt Hegedüs (alltjämt pastor i den kalvinistiska församlingen. Den får göra som den har samvete till).

I den stad där István TarlósTarlós är borgmästare, där Ákos Kertész för en vecka sedan fråntogs utmärkelsen ”Budapests hedersmedborgare” därför att han på grund av företeelser som den ovan skildrade hade gisslat sitt folk med hårda ord, är den sortens demonstration möjlig. Szálasi får hyllas, men man förväntar sig att en jude, som nazister, alldeles lika dagens, hade försökt mörda några årtionden tidigare, håller tyst. (Han skall vara glad att ”vi har tagit emot honom”. Att man inte har lyckats mörda någon eller överlämna personen till tyskarna för att de med ungrarnas benägna tillstånd skall ta kål på honom måste uppenbarligen räknas som ”mottagande”. )

Polisen som lyder under general Pintér -- den mot de hemlösa förda straffexpeditionens store strateg – ligger inte på latsidan när det gäller att förbjuda fackföreningarnas demonstration, däremot tillåter den en demonstration av det ovan beskrivna slaget, skyddar den till och med, och upplöser den inte när folk börjar hylla Szálasi och smäda judarna. (Pintér lovade att det inte skulle stå tiggare vid trafikljusen. Kommer han månne i den kristna regim vi har i dag att på begäran av kardinal Erdő jaga bort de hemlösa och tiggarna, som ”egenmäktigt upptar offentlig plats”, därför att de stör den härskande medelklassens trosutövning?)

Det är anmärkningsvärt att presidenten inte skriver brev till premiärministern och manar honom att undersöka huruvida det finns ett lagrum som skulle kunna åberopas för att eventuellt förbjuda ett politiskt parti vars parlamentsledamöter går med i en sådan horddemonstration. (Det finns.)

Och István Tarlós dundrar inte mot huvudstadens polischef, han hotar inte heller med att förvisa det nazistiska partiets representanter från stadshuset.
Så förhåller det sig. (Inte genetiskt. Historiskt.)

*

Några förklaringar som gör texten mera lättbegriplig för en läsare som inte är hemmastadd i Ungerns nuvarande förhållanden:

Szálasi, som var Hitlers sista bundsförvant i Europa och ledare för Pilkorsarna, förde ett skräckregemente i Ungern under andra världskrigets sista månader.

När den kinesiska premiärministern nyligen var på statsbesök i Ungern såg polisen till att tibetaner som flytt till Ungern skulle vara ur stånd att demonstrera.

Pintér är Ungerns nuvarande inrikesminister.

Några fackföreningar har bett om tillstånd att anordna tolv demonstrationer mot regeringens arbetsmarknadspolitik; polisen har sagt nej till samtliga. Ett domstolsbeslut hävde sedan en del av polisens demonstrationsförbud, och av allt att döma kommer några av demonstrationer att äga rum.

För kort tid sedan manade presidenten Pál Schmitt Viktor Orbán att undersöka om det finns lagliga möjligheter att i efterskott beröva någon en statlig utmärkelse eller ett pris om vederbörande med sitt beteende ”har gjort sig ovärdig”.

Ákos Kertész, en aktad författare, med böcker översatta till flera språk – tre av dem, Makra, Namnsdagen och Den som vågar vinner, har utgivits på svenska i översättning av Maria Ortman – har skrivit en grym men i grunden alls inte lögnaktig artikel i en ungerskspråkig tidning i USA. I den artikeln har Ákos Kertész med hårda och skoningslösa ord gisslat sitt folk, det ungerska – i samma anda som Ungerns bästa tänkare, författare och poeter har gjort ända sedan upplysningstiden. Han begick ett oförlåtligt fel: han hävdade att ungrarna var ”genetiskt” kodade för att vara ett folk av undersåtar. (Sedan förklarade han att den meningen skulle strykas.) Upprördhetens vågor har varit skyhöga, efter ett gemensamt beslut taget av Fidesz och Jobbik i Budapests stadshus har han fråntagits sin titel som Budapests hedersmedborgare och kravet har rests att han skulle fråntas det Kossuthpris som han hade fått för sin romankonst. Det pikanta i historien är följande: det parti som allra mest högljutt kräver detta är Jobbik, som inte låter en dag gå utan att göra hatiska och rasistiska uttalanden. Även i Ungerns parlament. Ákos Kertész stora brott, som han måste sona, är att han är jude. Jude, alltså inte ungrare … Och en sak till: regeringen har på intet sätt protesterat mot propåerna från Jobbik, den har tvärtom välvilligt tagit dem till sig.

Översättning och kommentarer av Ervin Rosenberg.