 |
| Maria Aljochina |
Som
berättelse om tillståndet i Ryssland i allmänhet och som skildring av
de ryska fängelserna i synnerhet är Maria Aljochinas bok ytterst viktig.
Det var länge sedan jag läste något som så starkt påverkade mig.
Den
gamla sovjetdiktaturen sägs nu vara en demokrati styrd av den
"folkvalde" Putin. Det är i så fall en "sanning" som kräver mycket
övrigt att tillägga. Aljochina ger oss istället bilden av en mycket hård
regim styrd av underrättelsetjänster, småpåvar och många juridiska och
sociala mönster kvar från de värsta epokerna i sovjetväldet.
Maria
Aljochina gjorde sig känd som en av de unga kvinnorna i Pussy
Riot-kollektivet och deras performance "Punkbönen" i Frälsarkatedralen i
Moskva. Om man nöjer sig med dessa 40 sekunder svävar man i okunskap.
Det är resten av historien som är intressant. Först berättelsen om vilka
dessa unga människor är, och vilka idéer som präglar deras handlingar.
Två
års fängelse blev det för Aljochina och hon skickas långt österut, till
en straffkoloni i Uralbergen. Och det är berättelsen om miljöerna och
människorna där som måste gripa var och en som inte har ett hjärta av
sten.
(Skrivet 2018 men fortfarande mycket aktuellt i Putins krigstider)
