 |
| Foto: Astrid Nydahl |
I skyddsrummen sjunger ukrainarna Ännu lever Ukraina:
”Ännu lever Ukraina, ej dess ära fläckas.
Och för våra unga bröder frihets hopp ej gäckas.
Liksom dagg för solens strålar, fienderna smälta.
Vi på egen jord från skuldran träldomsoket välta.”
Vid de polska gränserna tas de emot, kvinnor och barn, medan männen mobiliseras till försvar av sitt land. I sina hjärtan sjunger polackerna, som så många gånger i historien Än är Polen ej förlorat.
”Än är Polen ej förlorat,
än dess söner finnas!
Det, som våldet från oss rövat,
än kan återvinnas.”
Deras nationalsånger är så lika varandra, därför att deras historiska öden är så lika. Polackerna har många gånger förlorat sitt land, sett det delas och suddas ut. I Ukrainas våldtagna marker känner de igen sig själva. I dag har runt 300.000 av dem nått Polen. Trötta, frusna, ledsna och vilsna. Bussar och privatbilar för dem till hem de aldrig sett. De hjälps av människor de aldrig träffat.
Än är Polen ej förlorat. Ännu lever Ukraina.
