Oavsett plats – sjukhus eller äldreboende – talar människorna i Lennart Sjögrens nya bok utifrån en lång livserfarenhet. De trevar efter orden och minnena.
”Det är som om jag förlorat själva huvudet
det är ingen reda med något
ibland kör det helt ihop”
Personalen, ”dom”, kommer med blöjor, de tvättar och ”lägger till rätta”. Vad tjänar det till att höra hur någon mår?
Jag läser boken i krigstid. Kriget rasar. Jag krossas mentalt av att se och höra kriget. ”Det är ingen reda med något”. Inte ens lunchen smakade. Jag måste sova bort det. Men när jag lägger mig är det omöjligt. Läser istället.
Det röda äpplet blir en livssymbol,”hur det en gång glödde/ hur det en gång smakade”. Bortom det friska, kanske unga livet, förlorat det sin smak, blir kanske ett minne i bästa fall, ”den gången hon vidrörde hans hand/ och frågade om äpplet.”
Hos Lennart Sjögren ser vi en gammal hand, vi ser liggsår och slutna läppar. Hudfårorna har sin skönhet, ”Ådernätet så nära, så nära under/fläckarna, den trånga nageln”.
Matematikläraren som nu inte ens kan redogöra för sig själv tänker att han kom dit han är, för att dö.
När jag läser Lennart Sjögrens nya bok, om och om igen, är det krig i Europa. Det finns en stor tröst hos honom. Ingen människa kommer undan människolivet och människodöden.
