tisdag 1 mars 2022

Edward Abbey: Desert Solitaire


 

Det finns två sidor hos Edward Abbey. Den ena hade varit mig övermäktig. Nämligen att rent fysiskt försvinna ut i vildmarken. Att sova där under himlen och stjärnorna. Jag är gärna ensam, men så pass civilisationsanpassad (och/eller -förstörd) att jag vill ha tak över huvudet. Den andra sidan är den jag vill försöka lära mig av: att stå fri från institutioner, media, makt, att inte låtsas att den egna rösten är något annat än just det. Att aldrig tala i någon annans namn. Jag är mer än trött på alla dessa som talar för “folket”, “motståndet”, “konservatismen”, “vänstern” eller något femte. Det räcker ju att skrapa med en fingernagel för att sådana kollektiv ska krackelera. De håller inte ens inåt.